Michael Haneke är solbränd och avslappnad, han befinner sig mellan semesterresor – en andningspaus inför biografpremiären av ”Happy end”. Filmen är en ironisk spegling av dagens europeiska medelklass och kretsar kring teman som självmord, dödshjälp, ansvar och moral. I centrum står en borgerlig familj med interna spänningar.
Jag träffar honom på hans stamcafé Café Eiles. Här är luften i princip stillastående. På de traditionella Wienercaféerna saknas ofta nymodigheter som air-condition. ”Man vänjer sig” säger Haneke när jag klagar.
Kanske är det samma sak med hans filmer: att man vänjer sig. Första gången är det som en smocka – själv var jag på väg ut ur biosalongen när jag såg ”Pianisten”, filmatiseringen av Elfriede Jelineks våldsamma roman. Men redan vid nästa film, den dystopiska thrillern ”Vargens tid”, lärde jag mig att navigera, och upptäckte att i allt det mörka finns en estetik som lyfter och ramar in, samt en befriande humor.
—————————————————————–
—————————————————————–
