Det är en vandring i Prags judiska kvarter som jag har beställt, för att bättre förstå författaren Franz Kafkas omgivningar och sammanhang. Han som levde sitt liv i den tysk-judiska minoriteten i Prag, omringad och i dialog med det tjeckiska. Som studerade juridik, doktorerade och sedan arbetade på ett försäkringsbolag. Dog gjorde han 1924, på ett sanatorium utanför Wien, och skrev, det gjorde han framförallt om natten.
Vänner har satt mig i kontakt med en guide som visar sig vara kultur-antropolog, guidningen gör han på fritiden, som en hobby, för att förmedla den djupa kunskap om staden som han besitter.
Vi möts på det stora torget i Gamla stan, nära ett av de ståtliga hus som Franz Kafka växte upp i. Ska till de judiska kvarteren och synagogorna. Men innan det ska vi få vara med om något heligt. Installationen av en snubbelsten ska nämligen ske idag, en liten gyllene platta ska infogas i trottoaren utanför huset där en judisk familj bodde innan de deporterades till koncentrationslägret Theresienstadt. Det är en slump att det ska ske precis idag, även guiden är upprymd över sammanträffandet.
På snubbelstenarna, eller kameny zmizelých, de försvunnas stenar, som de också kallas i Tjeckien, finns födelsedatum, datum för deporteringen och förmodat eller verkligt dödsdatum ingraverat. En glänsande påminnelse i mässing om det som aldrig får ske igen. På en allégata med fashionabla butiker, en gång det judiska gettot, borrar sig två män i orangea västar ned i trottoaren. När de nått tillräckligt djupt drar de upp några gatstenar som de omsorgsfullt kilar fast i den sten som mässingplattan sitter på. Det här ska stå pall för slitage och eventuell vandalisering.
Strax intill står vi, tillsammans med en grupp barn från judiska skolan, och några släktingar till de deporterade. Förbipasserande märker inte att det är något viktigt på gång, de orangeklädda med sina borrar inger inte samma känsla av respekt som kistbärare eller stensättare på en kyrkogård. ”Det här är så nära en grav man kan komma”, säger guiden. ”Kropparna är ju sedan länge förintade”
Släktingarna läser kaddisch, bönen för de sörjande, böjda över mässingplattan. De tänder ljus. Vi andra håller oss lite på avstånd, vill inte störa, men ändå visa vår respekt. När allt är avklarat har både jag och guiden känslan att varit med om något stort. Ett ögonblick av andakt, mitt i lunchrusningen.
”Vet du att Franz Kafkas tredje roman Amerika egentligen skulle hetat Den försvunne”, säger guiden. Jag nickar och tänker på de försvunnas stenar och även om det inte riktigt har något med saken att göra, får jag känslan att flera berättelser knyts ihop.
Vi bestämmer oss för att vänta med synagogorna, går om hörnet istället, in på ett kubistiskt kafé som andas av Franz Kafka och ritualer. Medan vi dricker ett improviserat begravningskaffe funderar jag på tillfälligheterna som vardagen kantas av och hur döden och det levande samsas – och hur allt detta kan rymmas i en gyllene sten.
—————————————————————
—————————————————————
