En dag kom jag över ”Yarden”, romanen som hade blivit poeten Kristian Lundbergs publika genombrott. En bok om hårt kroppsarbete på en stor parkering i Malmö, vad hade den att säga mig?

När jag hade tappat alla orden. Det skedde under en period när det man brukar kalla för ”livet” tagit över. Jag hade fått barn, det var en stor lycka. Vardagens kantades av mjuka filtar och djur. Sånger, ramsor och trams, av puréer och smakportioner, av falukorv, gummistövlar överdragsbyxor och lämningar på det lilla föräldrakooperativet några kvarter bort.

Det var ett liv i den ombonande tryggheten, men i min absoluta närhet fanns annat som skapade en avgrund. För strax utanför min familjs lilla tvåa lurade döden. Den drabbade och skakade om. Varje dag under denna period var en gåva, för ingenting kunde tas för givet.

Det kan verka som en petitess i sammanhanget att jag hade tappat tron på litteraturen som meningsbärande element, att jag befann mig mellan poesi och prosa, mellan förlag och mellan sammanhang överhuvudtaget. Att min poesi blivit allt knappare, att jag längtade efter att svälla ut, men inte visste hur. Precis allt kändes förljuget. Även själva litteraturvärlden, med alla dess knuffar och puffar. ”Jag har hört att du helt slutat skriva och gått över till att översätta”, sa en avlägset bekant skadeglatt på ett litterärt event.

En dag kom jag över ”Yarden”, romanen som hade blivit poeten Kristian Lundbergs publika genombrott. Den hade några år på nacken, jag hade följt succén i media men inte känt mig särskilt lockad. En bok om hårt kroppsarbete på en stor parkering i Malmö, vad  hade det att säga mig? Det var så långt ifrån mitt eget liv man kunde komma.

Jag var inte varför jag ens började läsa ”Yarden”. Kanske var det för att jag tyckt så mycket om Kristian Lundbergs dikter. Den raka ärligheten, det gudstillvända sökandet. Det allmängiltigt mänskliga som kändes som om det talade direkt till mig. Kanske spelade det också in att Kristian skrivit så stort och fint om mina två första diktsamlingar i Expressen när de kom ut. Att bli sedd och förstådd tidigt i författarskapet, det betydde mycket för mig.

I sin prolog skriver Lundberg: ”Allt det  jag berättar om är sant. Jag berättar det först för mig själv, oändligt långsamt. Jag provar mitt tilltal. Jag vill att ni ska se det jag känner. Ord för ord. Mening för mening.”

Och precis varje mening i boken känns som en kamp. En vilja att träffa exakt rätt. För att skapa en sanning som inte enbart är litterär. Att pressa fram ett steg i taget i snön på Yarden. Ett andetag till och en bön om nåd.

”Yarden” fick mig att förstå hur djupt litteraturen kunde gå. Hur längtan efter liv kunde uttryckas. Att en kamp på botten kunde vara fylld av ljus. Det fick mig att vilja skriva igen, men på ett nytt sätt. Utan rädsla, skam eller förutfattade meningar. Och det gjorde jag.

När mina dikter skulle återutges för några år sedan kontaktade jag Kristian med frågan om han kunde skriva ett förord. Han hade det svårt förstod jag, men han var lysande i det han levererade och i vår kontakt. Jag kan ofta återvända till den texten när jag känner mig vilsen i skrivandet.

”Det är som om vi föddes med en längtan. En längtan hem, om man så vill. Och hem är här mer än att vara ensam. Det är en mänsklig urkraft. Att älska och bli älskad. Om man vill tala allvar” skrev han och på något vis handlade det nog även om honom själv.

Kristian Lundberg fick bara 56 år, han lämnade jordelivet i våras. Jag tänker läsa hans böcker om och om igen, och föreslår alla att göra detsamma.

—————————————————————–

Lyssna på programmet i Sveriges Radio P1

—————————————————————–