Mina tankar går till rum som lever, fastän de inte borde göra det. Sanatorier jag besökt, övergivna platser där laddningen fortfarande finns kvar. Som om själarna ännu inte lämnat, fastän många år passerat.

Av en händelse befinner jag mig i en solstinn och vitmålad ateljé på Konstakademin mitt i Stockholm. Takfönstren som en öppning mot försommaren. Himlen och ljuset strömmar in på mig och föremålen. De liksom silikonsvepta, vita skulpturerna. Tuberna och glasskålarna med kemikalier. Heptan och giftig plastmassa. Hästhår, benlim, gips. Formar för avgjutning, en av dem förställer en vindruvsklase. Som liknar mönstren som ibland finns på begravningskistor.

Jag är alldeles ensam i allt det vita, det är Ida-Johannas Lunduists ateljé, det är ett förtroende att jag får vara här. Snart ska allting forslas vidare, mot offentligheten, utställningar, men just nu är det bara jag och skulpturerna. De består av till synes betydelselösa föremål – svampar, frukter, blommor och tagel, en kniv . Saker som lyfts in från naturen, från det vilt levande livet, och som konserverats, begravts ­– transformerats – in i sarkofager av gips eller silikon.

Det är som att befinna sig i förgänglighetens konstanta rörelse. Kanske kan man kalla det som omger mig för palliativ konst, att varsamt ledsagas in i det okända. Eller är det ett begravningslaboratorium där döda föremål återuppstår, i förtätad form.

Doften av kemikalier. Hästhåret som klibbar fast under min skolsula. Giftsymbolerna på flaskor och tuber. Det är som om skulpturerna alldeles nyss hade tappats på liv. Eller ännu heller, som om de befann sig i ett mellanläge, på väg mot det nya tillstånd som döden innebär. Det är som om allting svävar.

Mina tankar går till andra rum som lever, fastän de inte borde göra det. Sanatorier jag besökt, övergivna byggen där laddningen fortfarande finns kvar. Som om själarna ännu inte lämnat kroppen, eller platsen, fastän många år passerat. Som Kafkas Sterbhaus utanför Wien, sanatoriet där hans tuberkulos till sist fick honom att somna in, och där en mild men bestämd närvaro inte lämnar huset.

Eller det gamla avskedsrummet på Sandträsk sanatorium, utanför Boden, med sitt provisoriska altare som enda möblemang. Här höll personalen varje vecka gudstjänst, tog avsked av de som dött under den gångna veckan. Många av patienterna hade vistats där i flera år, man hade blivit vänner. När jag var på besök och gick in det rummet var det en enorm frid som slog emot mig. Eller en djupare längtan jag inte kunde förstå. I varje fall ville jag inte gå därifrån.

I standardverket ”När döden gästar” av Louise Hagberg noteras att när en människa dör, har man alltid, enligt gammal sed, varit snabb med att öppna fönstret, så att själen kan slinka ut. Detta görs fortfarande, än idag, som en inövad gest som man inte riktigt vet varifrån den kommer. Men ibland finns ju själarna, eller minnet av dem, kvar ändå – oavsett om fönstren är stängda eller ej.

Jag sätter mig ned i ateljén på en stol som bär fläckar av vitt klet. Andas in och lyssnar. På skulpturerna som viskar åt mig att ta vara på dagen, så länge den finns. Men som också berättar något hemligt om döden, den som ingen vet vad den egentligen är.

Det vita som finns överallt i verken och rummet. Sköterskans och hoppets färg. Det smutsiga vita och det skinande. Allt det vackra och svåra i livet. Lakanen. En vit blus mot en svart begravningskjol, en mormors knypplade dukar.

Hur allting en dag sluts, och – kanske – börjar om i nya formationer. Hur vet man?

Vetskapen om att livet inte är evigt. Den sorgen – men också glädjen. För vad vore livet om inte döden fanns?  Den tyska poeten Monika Rinck, skriver såhär i sin dikt: ”vad hjärtan lär sig ”:

det lilla, som slår mycket djupt i det stora.
som hörde jag en frist. jag såg sorgens färg,
jag såg lyckans färg, de liknade varandra. det är
vad hjärtan lär sig när man låter dem: dödlighet

—————————————————————–

Lyssna i Sveriges Radio P1
Ida-Johanna Lundquist på Konstakademien

—————————————————————–

FOTO: Ida-Johanna Lundquist