Den norske författaren Dag Solstad (född 1941) har sedan debuten 1965 skrivit romaner, noveller, dramatik, artiklar samt reportageböcker om fotboll. I Norge är han en pågående litterär institution, tiger inte still, trots att han passerat åttio.
I tjugo år var han medlem i ett maoistiskt kommunistiskt parti och han har förblivit en aktiv röst i samhället. Med åren har författarskapet dock förflyttat sig allt mer från det politiska, mot en existentiell dimension.
Böckerna är översatta till 40 språk och Solstad har fått i princip alla litterära priser och utmärkelser man kan få i Norge. På svenska finns en handfull titlar översatta. Samlingsutgåvan med de första två delarna i trilogin om Bjørn Hansen, ”Elfte romanen, artonde boken” och ”17:e romanen” utkom 2012 (Ordfront). Och nu finns även den sista delen i trilogin: ”Tredje, och sista, romanen om Bjørn Hansen”, i översättning av Lars Andersson.
Så långt Solstad, men vem är då den litteräre figuren Bjørn Hansen, som förärats en trilogi? Det får man nog förklara utifrån Hansens handlingar, för hans person – en bitter och alldaglig medålders man omgiven av tusentals böcker – är inte särskilt uppseendeväckande. Men i den första romanen tar sig däremot Hansen för något högst ovanligt. Han sätter sig i en rullstol och förblir sittande, simulerar förlamad, som ett slags ”nej till allt” – inspirerat av världslitteraturen! Därigenom slipper han ta ansvar och lurar systemet.
Läsaren får sedan följa Bjørn Hansen genom domen för försäkringsbedrägeri, hur han sätts i fängelse och tiden efter det, när han säger nej till kontakt med omvärlden. Vilket gör att han missar viktig information, som att han fått en sonson. Vid tredje bokens början upplever den numera 77-årige Bjørn Hansen det som om han håller på att försvinna. Han befinner sig utanför sammanhangen, omgiven av tristess (och böcker), och frågan om livets ändlighet äter sig in.
Relationen mellan far och son är ett av Solstads ständiga teman, så även i trilogins sista bok. Det är med sin far framkallad i minnet som Hansen resonerar om försoning och räkenskaper, vad som varit rätt och fel i hans liv.
När sonsonen Wiggo gör entré kastas perspektiven om, Bjørn Hansen får en inneboende som sätter igång en rad glädjeämnen och komplikationer. Något som liknar försoning tar vid – tills allt på nytt brister i nya klanterier som kastar berättelsen överbord.
Allt detta berättas på en melodiös prosa som välver sig fram. De långa meningarna är uppdelade i bisatser, som ett musikstycke med omtagningar. När sedan svärtan i texten breder ut sig blir det därför desto jobbigare. Konfrontationen med döden, existensen, Gud och vad livet egentligen var bra för drabbar oväntat hårt. Plötsligt befinner sig den intet ont anande läsaren på djupt vatten, och vare sig man vill eller inte berörs man.
Översättningen lyckas inte alltid riktigt hänga med i alla dessa språkliga svängar, norskan och svenskan är full av ”false friends”, ord som ser likadana ut, men har olika betydelse. Detta gör att den svenska texten stundtals låter ålderdomligare eller mer högtravande än originalet egentligen är.
För Bjørn Hansen är samtida i sin blick och tanke, och även i sin gnällighet. Kanske utgör han en lättsam variant av den humoristiskt klagande österrikaren Thomas Bernhards gestalter? En surgubbe som gett upp men inte håller tyst för det.
Det är naturligtvis en omoralisk huvudperson man har att göra med i romanerna om Bjørn Hansen, en som är på kant med samhället och livet självt – men Hansens väsen erbjuder också en lockelse. Att bara ge upp, i ett jag iiiids inte. Ge blanka fan i krav, plikter och släktingar. Sluta öppna brev, svara på förväntningar och uppföra sig. Ju mer jag läser om Bjørn Hansen, desto starkare känner jag den högst förbjudna önskan att bli honom, i varje fall lite grann.
Och seriöst, vem har inte klantat till det ibland? Många av oss har nog en Bjørn Hansen inuti, vilket gör oss mänskliga. Det är kanske även därför som Solstads prosa fångar, lever om och berör på djupet.
—————————————————————–
Läs recensionen i SvD
—————————————————————–
