Spegelsken är en illustrerad diktberättelse om viljan att få vara den man är. Men också om att kallas fulast i stan, väljas sist på gympan, och om fönsterrutorna som en dag ska krossas. Spegelsken utspelas i ett drömlikt nittonhundraåttiotal, i en småstad som kunde vara din. Boken utkom 2008 på Bokförlaget Atlas. Text: Cecilia Hansson. Bild: Dennis Eriksson.

Cecilia Hanssons sparsmakade diktberättelse om de sista dagarna i nian är lika konkret och träffsäker som Dennis Erikssons ackompanjerande bilder. Varken intrigen eller perspektivet är egentligen originellt: det är outsidern, felklädd och olik, som har ordet. Det skickliga är gestaltningen av situationens hotfullhet. ”Jag markerar deras skåp med rispkryss. Spritsar grädde i låsen.” Med rytmstarka, ödestunga fåradingar driver Hansson berättelsen mot slutet. Vandalisering, flickstreck. Outsiderns hjältemodiga hämnd? Själv får jag får kramp i magen och tänker på Columbine
Amelie Björck, Göteborgsposten

Cecilia Hansson bygger med ett minimalt antal kondenserade meningar, bara en eller ett par per uppslag, upp en hel värld. […] Spegelsken är en mardröm, en otäckt klar minnesbild. Och med ett raseri kokande som bara den vuxna författaren kan tillåta sig: det här var det jag inte stod ut med. Så här illa gjorde det.
Lotta Olsson, Dagens Nyheter

Utanförskapet får ett ansikte i Hanssons impressionistiska bilder av vad som händer de sista dagarna i nian. De korta, sammanpressade raderna, ett slags lyrisk prosa, vibrerar av återhållen förtvivlan. Tonårens vånda, drömmar och längtan träder fram i skildringen av det starka känslotryck som huvudpersonen lever under. ”Jag är en lavendelprinsessa, med stenar i min kjolsficka.” Hansson beskriver med både känsla och intensitet en ung människas protest mot samhällets likformighet, en protest som till sist tar sig desperata uttryck.
Lena Kåreland, Svenska Dagbladet

Cecilia Hansson hinner med de få textrader som boken bygger på, skapa en känsla som jag inte trodde var möjlig. ”Sötdoft fyller hela duschrummet. Deras svett och lukter rinner bort med hennes slaskvatten”. En inlevelse som ger enkunskap i tonårstidens problematik. Där sex, läggning och osäkerhet står i fokus.Titeln ger även sin prägling till historien. ”Spegelsken” visar att en persons yttre kan fungera som ett skal för att dölja ens verkliga känslor. Det lyckas Cecilia Hansson med, och med sina få textrader ger hon uttrycket ”Less is more” ett ansikte.
Sandra Renbjörk, Norrköpings tidningar

Jag blir genast kär i Spegelsken, inte bara tack vare att den är en härlig hyllning till 80-tals formgivning. Hanssons prosadikter är nämligen suveräna. Precis som illustrationerna antyder kastar hon oss tillbaka till permanentens och hårsprayens decennium. Hanssons nätta små strofer lyckas formulera ångesten och den där känslan av att inte passa in i omgivningen. Tonårsångest är ju ett bekant tema i litteraturen, men det här känns nytt och det känns äkta. Det är sorgmodig dagbokspoesi som också rymmer skarp humor och kaxig attityd. Fraserna är på ytan enkla men de bär på en enorm sprängladdning. Hanssons text är en klusterbomb som i vilken sekund som helst kan explodera.
Isabella Rothberg, Ny Tid

”Spegelsken” av Cecilia Hansson och Dennis Eriksson. Ännu kortare och luftigare än ”Jinx”, och ännu ett bevis på hur mycket som kan sägas på litet utrymme. Cecilia Hansson har skrivit om tiden precis innan skolavslutningen i 9:an, och önskan att vara normal. Eller nej, snarare önskan att vara accepterad fastän man inte är normal. Hon har fel kläder, gillar fel saker, och hon är kär i en av tjejerna i klassen. Det blir en skoningslös behandling för det. Så jobbigt att läsa om, så glad att jag inte längre går i högstadiet, så skönt att veta att det blir bättre sen. På den här sidan med facit i hand. Också en bok att kunna sticka i handen på någon som är mitt i det nu, och desperat behöver få höra det. Det blir bättre sen. Det här är ett bevis.
Dennis Erikssons bilder visar perfekt 80-tal. Date, Lacoste, permanentat hår, sportbagar, Bagheera-overaller. Extrastark nostalgi för mig för det är i Luleå. På Örnäset. Inte min högstadieskola, men ändå precis min högstadieskola. Och din
Johanna L, Bohora

Hansson ger få referenser – det är en Walkman här – som om hon inte riktigt litar på billiga nostalgiska poänger. Snarare visar hon det tidlösa i den här situationen. Och bilderna ligger inte heller vid sidan av, utan kommenterar orden på ett genomgående lyckat sätt. Det självbiografiskt privata blir allmängiltigt utan några synbara ansträngningar att tillrättalägga, anpassa. […] mest handlar det om femtonåringens skam över att ens finnas till, där allting sätts i relation till normalitetsbegreppet, och den starkaste känslan är den att vara utpekad korad: liksom huvudpersonen – ”Cecilia Hansson” – har vi alla hört vårt namn i nedsättande ordalag viskas i en buss, i en matsalskö, från ett skoltoalettbås, på skolgården, och revanschbegäret föds. Här är sålunda hennes revansch, lika skoningslös som den hämnd hennes femtonåriga jag utför mot sin skola och dess förtryckarmekanismer natten innan examen.
Bernur

—————————————————————–

Diktsamlingar (samlingsutgåva) på Natur & Kulturs webbplats
Läs ett utdrag ur boken
Read an excerpt from Mirror-glow
Dennis Eriksson
Spegelsken (Bokförlaget Atlas)
Spegelsken vann pris i Svenska tecknares tävling Kolla!

—————————————————————–