Första gången jag träffade Nisrine Boukhari var för knappt ett år sedan i Wien. Då pratade hon om hur hon kände sig osedd och utanför i konstlivet, trots att hon var doktorand på konsthögskolan. Hon var förvånad över att hon inte bjöds in att ställa ut sin konst.

Nu ses vi i hennes i tillfälliga ateljé på Södermalm i Stockholm – ett stort, kubliknande vitt rum med högt i tak. I ett hörn står en soffa och vid fönstret ett skrivbord med en dator. Annars är det tomt, så när som på några fastkletade rester i golvet, från en vernissage. Och jag möter en helt annan person.

Nisrine Boukhari har varit i Stockholm i lite mer än en månad som stipendiat på Iaspis, Konstnärsnämndens internationella program. Även om hon säger att hon är stressad syns det knappast på henne. Kinderna är rosiga och hon strålar. Här har hon tre utställningar på tre månader, vilket är mer än många konstnärer skulle orka med.

Läs hela Söndagsintervjun i SvD