Jag står på en scen i Stockholm och ska läsa ett vittnesmål. Om något som skedde i Tornedalen för många decennier sedan. Det handlar om att bli av med sitt språk, modersmålet, och det är en stor dag, för en statlig utredning har gjorts i frågan och ska överräckas till kulturministern.
Det är fullsatt i publiken, mest äldre människor, själva berörda av problematiken. Nu är det deras tur att få sina berättelser hörda. De som handlar om den svenska statens övergrepp mot tornedalingar, kväner, lantalaiset och meänkielitalande, som utretts i en Sannings- och försoningskommission, tillsatt av regeringen – och jag ska läsa ur slutbetänkandet. ”Som om vi aldrig funnits” heter det, och det är bäst att bita sig i kinden så att det inte brister.
Det märkliga i sammanhanget är att ofta när något är på väg att begravas för mig, bli till ett minne, så uppenbarar sig något som hejdar det. Som kastar mig tillbaka, säger Nej det är inte slut ännu. Ofta sker dessa rörelser parallellt. Så att jag aldrig kan vara säker på någonting alls. Vad som är avslutat och vad som pågår. Det är som om jag stod och bultade på samma port, om och om igen.
Så känns det nu, när jag står där på scenen och ska läsa. Jag, som bott i Stockholm i trettio år och rör mig vant mellan stadsdelarna. Plötsligt minns jag det jag glömt, hur det var att flytta till Stockholm efter gymnasiet och liksom förstå att man kom från en sämre och bonnigare landsända. Detta trots att vi hade älvarna och stålet, gruvorna, naturresurserna, som södra Sverige så tacksamt tog emot.
Alltså, bara dialekten, SÅÅÅ pinsam. För att inte tala om den där konstiga tornedalsfinskan – ja alltså inte finlandssvenskan – som så många av oss hade med oss i botten. Ja, det var väl bäst att putsa till det hela på en gång så att man inte gjorde bort sig! Fast det gjorde man ändå såklart, för att man inte kunde annat.
Nog förstår jag att kränkningar av anonyma minoriteter i nordligaste norr kanske inte är av allmänintresse. Många har kanske åkt skidor i Riksgränsen eller varit på marknad eller konferens i Jokkmokk. Ätit löjrom eller renskav, sett en isbrytare i Luleå. Gjort lumpen i Boden. Och det räcker väl, eller?
Även om Tornedalen tar plats lite här och var numera, försiktigt, är det i mångt och mycket en osynlig historia som vi har. Skammen och ”inte ska väl jag” har präglat regionen och människorna. ”Jag har aldrig hört talas om någon massaker i Tornedalen, så vad är det då för trauma att komma dragande med” sa någon om var född söderöver när jag förde frågan på tal på en tillställning. Och en annan sa: ”Det var väl bara att lära sig svenska, man bodde ju i Sverige.”
På allt detta tänker jag när jag står där på scenen och jag läser så ljudligt jag kan. På svenska, för min mammas modersmål fick jag aldrig lära mig. Det hade svenska staten städat bort och så var det bra med det. Men nu är det uppe i ljuset och fritt att beskåda. Varsågod att ta del av detta, en del av vårt lands historia.
—————————————————————
—————————————————————
