Efter valet i Österrike har ett parti med rötterna i nationalsocialismen blivit största parti för första gången sedan 1945. Cecilia Hansson kommenterar FPÖ:s framgångar och landets förflutna som nu åter stiger upp till ytan.
Det är dags igen i Österrike, att ge sig ut på gatorna om torsdagarna och demonstrera. Förra veckan samlades 25 000 wienare runt den pampiga Ringstrasse för att bilda ”en brandvägg mot höger”. Torsdagsdemonstrationerna är en tradition från 2000, när Jörg Haiders högernationalistiska parti FPÖ tog plats i regeringen, och som återkom 2017 när historien upprepade sig.
Anledningen till att man nu skanderar ”Åter igen är det torsdag” med plakat som ”Volkskanzler ist so 1933″ är landets gamla synder som nu svämmar upp till ytan, som ett avloppsrör som brustit. Eller för att tala klarspråk: för första gången sedan 1945 har ett parti med rötterna i nationalsocialismen blivit landets största. Detta stod klart när rösterna i parlamentsvalet räknats för en dryg vecka sedan, men visst hade det kunnat anas.
I opinionsundersökningar har den segervissa partiledaren Herbert Kickl, som enligt egen utsago vill bli ”Volkskanzler” och som är en sylvass ideolog med den kontroversielle Jörg Haider som förebild, legat i topp. Detta trots att Kickl leder ett parti som har nära kopplingar till Putins Ryssland och som begreppsmässigt flirtar med Hitlertyskland – som i uttrycket ”Volkskanzler” – och som företräder en ideologi nära den nationalkonservative Viktor Orbán i Ungern. Inte minst i frågor som rör flyktingar, kvinnor, hbtqi-personer och media.
Även om alla siffror pekat på en FPÖ-seger trodde nog många att det inte skulle kunna ske. Inte med den historia som landet har. Under andra världskriget stred det ”anslutna” Österrike på Tredje Rikets sida, men efter kriget förhandlades den delen av historien bort. Trots att nationalsocialismen varit stark i landet, och antisemitismen likaså, lyckades man få status som Nazitysklands första offer. Judarna kunde därigenom betraktas som ”offrens offer” – och Österrike stod utan skuld. Något som man blev tvungen att ta itu med först på 1980-talet, efter den så kallade Waldheimskandalen.
Ack, dess skandaler och hur lätt minnet av dem kan blekna. Senast FPÖ satt i regeringen, när det nykonservativa ÖVP 2017 bildade regering med dem, tog det en ände med förskräckelse, när FPÖ visade sig villigt att sälja ut landets säkerhet till Ryssland, i den så kallade Ibiza-skandalen 2019.
Planen då var att FPÖ skulle få hjälp med rösterna i valet och att införa en mediepolitik liknande den i Ungern. Förvisso fick man lämna regeringen den gången, men under pandemin blev FPÖ en stark populistisk röst, med klatschiga slogans och bilder på leende politiker klädda i folkdräkt, ofta med snöklädda alper i bakgrunden. Som kämpade för friheten att få äta schnitzel på värdshus utan munskydd och för den så kallade lilla människan. Men framförallt var man en stark röst i antivaccinationsrörelsen som redan har fäste i Österrike. Åter igen betonade friheten – natürlich, det här är ju Frihetspartiet – att få välja själv.
FPÖ kom att suga upp många av landets covidskeptiker som samlades i enorma demonstrationståg – där grupper som egentligen inte har något med varandra att göra uttryckte sitt missnöje med regeringens hantering av pandemin, som lockdown och ett beslut om allmän vaccinationsplikt. Efter pandemin har framförallt Ryssland stått på agendan för dessa subgrupper, med idéer som att Nato är skyldiga till kriget i Ukraina, vilket korresponderar väl med FPÖ:s politik.
Men ännu är ingen regering tillsatt i Österrike. Sonderingen har bara börjat, och i nuläget verkar ingen vilja regera tillsammans med FPÖ. Kanske förenas socialdemokrater, gröna och konservativa i en större koalition.
Hur det än blir har FPÖ en särställning som kan knyta band och påverka andra länder i området, när Europa står och väger, och som när som helst verkar kunna kantra över i det som man trodde var förgången tid.
—————————————————————
—————————————————————
