Jag får nyheten att den norska författaren Dag Solstad (född 1941) är död precis när jag kommit ut från ett jympapass på Friskis & Svettis.
I ångande trikåer och rödmosigt ansikte betraktar jag min omgivning som liksom jag sannolikt är där för att Folkhälsomyndigheten rekommenderar att man ska få upp pulsen rejält tre gånger veckan. ”Och det räcker inte med att bli arg”, som min man brukar säga när jag vevar som värst. Det hela känns i varje fall kongenialt med Solstad, han som i en essä skrivit att ”alla vet ju att en joggare är ute och luftar sin egen dödsångest”.
Även om han nog aldrig skulle joggat själv så skrev han mycket och gärna om både fotboll och trav. Men inte bara om fotboll och trav, såklart, nej Solstad var ett slags författarinstitution i Norge som famnade det mesta. När han nu gått ur tiden är det som om det går ett stråk av saknad genom norsk litteraturvärld.
Sedan debuten 1965 med den Kafka-inspirerade novellsamlingen ”Spiraler” skrev Dag Solstad romaner, noveller, dramatik, artiklar och reportageböcker om fotboll. I tjugo år var han medlem i ett maoistiskt kommunistiskt parti och han förblev en aktiv röst i samhället. Med åren förflyttade sig författarskapet dock allt längre bort från det uttalat politiska, mot en existentiell dimension. Även om han inte drog sig för att skildra en amerikansk ambassadör med ett grishuvud, i romanen ”Armand V”.
Hans böcker översattes till närmare 40 språk och Solstad tilldelades i princip alla litterära priser och utmärkelser man kan få i Norge. Och nog var vi många som hoppades på ett Nobelpris.
Den lilla människans kamp mot samhället var ett av hans återkommande teman. Och vissa av dem vevade också, som surgubben Bjørn Hansen som Solstad förärade en trilogi, där sista delen utkom så sent som 2019. Trilogin består av ”Elfte romanen, artonde boken”, ”17:e romanen” och ”Tredje, och sista, romanen om Bjørn Hansen” och finns alla utgivna på svenska, på Ordfront, i översättning av Lars Andersson.
Här får läsaren möta antihjälten Hansen, som kanske även han skulle mått bra av några Friskis & Svettis-pass, men istället placerar sig själv i en rullstol där han förblir sittande. Han simulerar förlamad, som ett slags ”nej till allt”. Därigenom slipper han ta ansvar och lurar systemet. Det är en cirkus av dess like som drar många moraliska frågor till sin spets. Detta görs även med relationen mellan far och son – ett av Solstads ständiga teman. För det är med sin far framkallad i minnet som Hansen i trilogins sista bok resonerar om försoning och räkenskaper, vad som varit rätt och fel i hans liv.
Allt detta berättat på en melodiös prosa som välver sig fram. De långa meningarna är uppdelade i bisatser, som ett musikstycke med omtagningar. När sedan svärtan i texten brer ut sig blir det därför desto jobbigare. Konfrontationen med döden, existensen, Gud och vad livet egentligen var bra för drabbar oväntat hårt. Kanske utgör han en lättsam variant av den humoristiskt klagande österrikaren Thomas Bernhards gestalter? En surgubbe som gett upp men inte håller tyst för det.
Dock verkar Solstad själv ha varit bra mycket muntrare än sina gestalter.
Jag mötte honom bara en enda gång, på en författarmiddag i Oslo för femton år sedan – och minns honom som underfundig och humoristisk, nästan jovialisk, helt annorlunda än sina romanfigurer.
Att han var omtyckt av många märks i att såväl yngre som äldre verkar drabbade av hans bortgång. Trots att han var 83 år fyllda spelade han fortfarande en stor och livaktig roll i litteraturlivet.
En som fördjupat sig Solstads författarskap är kritikern och litteraturvetaren Karin Haugen, verksam på tidningen Klassekampen. När jag når henne på telefon låter hon märkbart berörd, nästan som om hon förlorat en vän. ”Det går inte att överskatta hans betydelse”, säger hon. På frågan varför Solstad är så viktig nämner hon hans existentiella dimension och estetiska kompromisslöshet. För att inte tala om hans ständigt närvarande humor, som både blottlägger och avslöjar, och även den verkar på ett djupt existentiellt plan. Hon nämner även hans förmåga att skildra maktperspektiv och människor som plötsligt förlorar sin ställning. Att han hade en blick som skådade djupt, och var politisk radikal.
Det senaste året har hon haft ett projekt att läsa om de centrala romanerna i hans författarskap och då märkt hur pass samtida de är, och hur många av dem som lämpar sig för högläsning. Ibland har hon citerat något stycke för sin elvaåriga dotter och hennes vänner, och märkt att Solstad gått hem även hos dem.
Kanske är det så med vissa författare att de helt enkelt går hem hos alla möjliga skikt och människor, och på så vis stannar kvar, även när de gått bort. För att försöka sig på en liten underfundighet – inte alls i klass med Solstads såklart, men som ett försök till passning från en av hans svenska, mycket trogna, supportrar.
—————————————————————
—————————————————————
