Ett slags journal, där kalla krigsfakta kombineras med vardagens villkor. Det skriver Cecilia Hansson om den rumänska författaren Mihail Sebastians dagbok som först nu introduceras för en svensk publik.
Den judiske prosaisten och dramatikern Mihail Sebastian (1907 –1945) är en av den rumänska modernismens förgrundsgestalter. Han föddes under namnet Iosif Hechter i Brăila i sydöstra Rumänien, men när dagboksanteckningarna tar sin början är det mellankrigstidens Bukarest som läsaren får kliva in – en världsstad med stolta boulevarder och en kulturvärld som det slår gnistor om. Det är inte för intet som Bukarest fick smeknamnet ”Lilla Paris.”
Dagbokens första noteringar är från 1935, då den 28-årige Sebastians liv är fyllt av åtaganden. Tankar om skrivandet, scenlösningar för den nya pjäsen, men även ljuvligt svidande kärleksaffärer, skvaller och åldersnojor fyller sidorna. Den viktiga vänkretsen finns också, liksom fester, brödjobb och oro över pengar. Allt noterat med en sinnlighet, som gör att varje enskild detalj blir meningsfull.
Mihail Sebastian skriver med ett slags förhöjd livskänsla: ”Låt mig få vara lycklig”, ber han flera gånger på sitt uppfordrande vis, adresserat till gud vet vem. Och senare, 1941, när Rumänien gått med i kriget, frågar han sig om han någonsin varit olyckligare – som om just detta vore viktigare än något annat.
—————————————————————–
—————————————————————–
