Vad är det med Ingmar Bergman som gör att han drabbar varje gång? När nu romantrilogin ”Den goda viljan” (1991), ”Söndagsbarn” (1993) och ”Enskilda samtal” (1996) presenteras i en sobert svart nyutgåva slås jag helt ut av kraften, som vore det första gången jag läste texterna. Vad beror det på? Är jag kanske betagen av myten om den store konstnären, han med de många kvinnorna, magbesvären, och de inre ”dämonerna”? Eller är det så enkelt att Ingmar Bergmans teman, vilka omfattar hela existensen, aldrig går ur tiden?

—————————————————————–