Nora Gomringer (f. 1980) har något att säga om allt och drar sig inte för att göra det. Vare sig det handlar om Auschwitz, kända personer, terrorattacker, det tyska folkets skuld eller simpla kärleksbekymmer. Men vare sig hon laborerar med det tyska kulturarvet, parafraserar den tyska grundlagen eller helt plötsligt ger sig in i konståkningsvärlden visar hon en omsorg om läsaren: Man behöver inte förstå allt! Det är bara att hänga med ändå, låta sig sköljas över och med av flödet som är musik i sig.

Nora Gomringer är en av Tysklands mest omtyckta och prisbelönta performancepoeter. Med Men säg nåt om natten då introducerades hon på svenska.

“Varenda dikt är ryt­miskt ham­rande, orden och mening­arna upp­re­pas, snärjs in i varandra och knyts ihop enligt en dra­ma­tisk kurva.”
Göteborgs-Posten 

[Nora Gomringers meningar] vill över­tyga, men ännu hellre över­rumpla, väva sina all­de­les egna asso­ci­a­tions­band. Och ibland sneg­lar de roat till­baka på sin publik, fullt med­vetna om att vara lästa, betrak­tade.
Helsingborgs Dagblad

“Gomringer [blir då] sam­ti­digt något av en moder­nare Szymborska upp­blan­dad med en livs­i­ro­nisk och lite mer loo­pande Sonja Åkes­son, allt­sam­mans begå­vat hop­tråck­lat av den över­sät­tande poe­ten Cecilia Hansson.”
— Kulturnytt, P1

Ur enkel­he­ten – vi kan kalla den sken­bar eller något annat – utvin­ner Nora Gomringer rader av rätt stor skön­het […] Och ur det för­såt­liga lug­net utvinns inva­sio­ner av för­bryl­lande styrka […]
Björn Kohlström/Bernur

Men säg nåt om natten då

Men säg nåt om natten då, den här natten med stjärnorna
och stenarna på marken på höjden under himlen,
där månen har lagt sig med ansiktet i händerna,
du säger ju ingenting alls om den vackra natten, den
här natten, som är prydd av nejlikor, täckt av rosor, du
säger överhuvudtaget för sällan någonting, kunde väl ändå
säga nåt, säga, säga nåt om natten, framförallt om den här natten,
framför allt den här, kunde du väl, kunde, kunde väl säga nåt
om stjärnorna, om stenarna, månskenet över höjden, om havet,
om stormen, DET ÄR JU BARA VIND, där ser du,
du kan ju säga något, något om stormen, som inte är någon
storm, UTAN BARA VIND, om stormVINDEN,
som rufsar till mig helt, du säger ingenting alls om mig
och om min rufsighet, säger ingenting alls så tillrufsad
är jag av dig, så rufsig, du säger aldrig något om rufsighet,
om att vara rufsig av stormen, AV VINDEN, ja det har du rätt i,
AV VINDEN, rufsig, så stormigt, AV VINDEN,
vara rufsig, du säger heller inget passande alls om
natten och stjärnorna över huvudena och om fötterna
mot stenarna, VACKERT, ser du, tycker du också det,
ser du, tycker du också det, jag visste det, tycker att
du också skulle kunna säga det, eftersom det ju är VACKERT,
visste jag ju att du skulle tycka, så VACKER, den här
natten som du kallar VACKER, du är en diktare, en
diktare är du en diktare, tycker du inte det, en diktare
tycker jag att du är, en fantastisk DIKTARE, ja, en
DIKTARE, säg nåt om natten, nåt om stormen, om
rufsighet i stormen, om att vara VACKER, i VINDEN,
den här stormen, den här natten i stormen på höjden, där
månskenet, nåja det vet du väl, det vet du,
DET VET JAG VÄL, ser du, jag visste, att du
visste det och jag visste att du vet, för vi är ju
helt överens här på höjden om natten, natten på
höjden, som är så VACKER.

(Ur: Men säg nåt om natten då)

Läs Cecilia Hansson förord till boken
Läs ett textutdrag
10-tal bok
Nora Gomringer