På den så kallade segerdagen, eller befrielsens dag som den kallas i de tyskspråkiga länderna – dagen då andra världskriget avslutades – åker jag ut till huset där Franz Kafka dog. Det ligger en halvtimme norr om Wien, i den lilla förstaden Kierling.

Oron ligger som en bottensats i kroppen. Vad ska hända i dag: ska diktatorn förklara att kriget är vunnet, utropa seger i erövrade områden eller kommer något ännu värre att ske – som en reaktion på att kriget inte alls gått som han tänkt?

Dagen före har jag suttit i publiken på ett seminarium på Burgtheater, där kloka röster debatterat fredens möjligheter. En polsk forskare talade med glasklar tydlighet om den existentiella ångest som drabbat de forna östländerna i och med kriget, och hur man måste förstå den. Någon annan talar om det ukrainska folkets oerhörda mod och styrka.

”Om ryssarna anföll Österrike så skulle vi omedelbart kapitulera”, säger någon i panelen halvt på skämt. Men han ringar in den österrikiska självbilden, den som handlar om att befinna sig i mitten, eller i ett både och. Här är diskussionen om Nato och den österrikiska neutraliteten ett kvavt tryckande migränflimmer. Att finnas mitt i Europa, men ändå ha känslan att ingenting kan drabba en, eftersom man inte tagit ställning. Men kan man verkligen vara neutral i dag, när krig råder sig i ett land som delvis tillhört den österrikiska monarkin?

Inne i det gräddvita flerfamiljshuset på Hauptstrasse 187 är det behagligt varmt. En gång hystes här ett litet privatsanatorium, men i dag är det ett vanligt bostadshus. Visserligen kulturminnesskyddat, så skavankerna i trapphuset finns kvar, precis som de hundra år gamla handfaten i korridorerna och inskriptionen som berättar att här vårdades människor med tuberkulos.

På första våningen har det österrikiska Kafka-sällskapet ställt i ordning två minnesrum. Ett för döden, ett för livet.

På första våningen har det österrikiska Kafkasällskapet ställt i ordning två minnesrum. Ett för döden, ett för livet. Men man kan röra sig fritt mellan dem, precis som man alltid säger sig söka balans i det här landet. Båda sidorna måste alltid vägas in, på gott och ont.

Här vistades Kafka i knappt två månader innan han dog, den 3 juni 1924. Det var en tillfällighet att han hamnade just här, men tur var det, för efter kriget var hans författarskap inget tema i det kommunistiska Tjeckoslovakien. I stället förvaltade österrikarna hans minne, med Kierling som vallfärdsort.

Kriget känns mycket långt bort i vårvärmen, det gamla sanatoriet omsluts av skog och berg, som ett eget tidlöst universum. När jag kommer tillbaka till Wien har jag nästan glömt nuet.

Jag ringer Barbara Tóth, österrikisk politisk journalist med en stor dos sunt förnuft. Hon säger att Österrikes neutralitet är en del av landets ursprungsmyt efter andra världskriget, som hjälpte österrikarna att ta avstånd från Tyskland och sitt nazistiska förflutna.

– Och det är bekvämt. Vi har känt oss som ’de saligas ö’ mellan öst och väst. Alltid stått utanför, men dragit nytta av det, säger hon och menar att Österrike juridiskt sett befinner sig väldigt långt ifrån neutralitet.

Krigsmateriel får transporteras genom landet och österrikiska soldater deltar i FN-uppdrag.

– I verkligheten är neutraliteten sedan länge avskaffad, men tyvärr vågar ingen politiker ta tag i frågan, eftersom neutralitetens bevarande får starkt stöd i opinionsundersökningar, säger hon.

Jag tänker på Kierlings tysta dubbelrum, och hur det riktat min uppmärksamhet mot hur perspektivet kan skifta. Att inget är som det varit i Europa sedan 24 februari och att vårt förhållande till verkligheten måste ändras. Att vi måste kapitulera inför den nya världsordningen – de nya förhållandena som präglar oss nu – och utgå därifrån. Inse att vi lever på andra sidan om den värld vi kände till och agera därefter.