Franz Kafka (1883–1924) är en författare som ständigt är aktuell och vars verk omtolkas. Som av den turnerande musikgruppen Kafka Band, där den tjeckiske författaren Jaroslav Rudiš är förgrundsfigur.
Bandet har omsatt romanerna ”Slottet”, ”Amerika” och ”Processen” till helt originella tysk-tjeckiska konserter som vibrerar av mystik och dunkla stämningar, och därigenom kastat Kafka rätt in i samtiden. Helt klart är att den här författaren ger ekon även hundra år efter sin död. Inte minst tematiken fortsätter att drabba: den drömska, rent av surrealistiska som ligger under verklighetens yta. Att vara utlämnad till en högre makt eller offer för oförklarlig skuld ter sig högaktuellt i en tid av påverkansoperationer, spionage och krig.
Franz Kafka levde sitt liv i den tysk-judiska minoriteten i Prag, omringad och i dialog med den tjeckiska kulturen och språket. Han studerade juridik, doktorerade, och arbetade sedan på ett försäkringsbolag. Skrev gjorde han framför allt om natten.
Men fler kafkaister finns i Sverige! Sedan drygt två decennier arbetar Bokförlaget Bakhåll med den smått heroiska insatsen att publicera en komplett utgåva av Kafkas texter, nyöversatta av Hans Blomqvist och Erik Ågren. Sjutton av arton böcker har utkommit – med prosastycken, berättelser, dagböcker och brev. Serien förhåller sig till den tyska textkritiska utgåvan, som i sin tur uppdaterats via forskningen om Franz Kafka.
En översättning åldras som bekant i takt med att det tidsmässiga avståndet till originalet ökar. Texterna i ”Noveller” finns redan utgivna i Bakhålls stora Kafkaserie, vars nyöversättningar klingar av ett precist nu. Modernistas versioner av texterna är otympligare, omständligare och tyvärr inte lika bearbetade som Bakhålls.
En höjdpunkt i ”Noveller” är – förutom Lars Sundhs fantastiska formgivning – det utmärkta förord som Mikaela Blomqvist skrivit. I det uppmärksammas exempelvis fenomenet hur alla besynnerligheter i Kafkas texter ständigt neutraliseras och inordnas i det normala. Samt att: ”Ju vardagligare omständigheter Kafkas figurer befinner sig i, desto underligare tycks de bete sig.” I några få meningar är härmed författarskapets estetik infångad.
Av de drygt trettiotalet prosatexter som utgör ”Noveller” fastnar mina ögon på ”Josefine, sångerskan, eller råttfolket” (översättning Arne Hägglund). Detta både absurda och märkvärdigt gripande stycke handlar om en musflicka som är sångerska, men vars toner bara består av svaga, inte alls originella pip – och därför är rätt ifrågasatt som konstnär. Bara de införstådda kan förstå hennes storhet.
Berättelsen blev Franz Kafkas sista publicering i livet. Han fick det nummer av ”Prager Tagblatt” som innehöll texten när han befann sig på Hoffmanns sanatorium utanför Wien, månaderna före sin död i juni 1924. I det lilla minnesmuseet i det forna sanatoriet är slutstyckena ur ”Josefine, sångerskan, eller råttfolket” uppklistrade på väggen, bredvid fotografier och minnen ur författarens liv:
”Men för Josefine måste det gå utför. Snart kommer den tid, då hennes sista pip förklingar och förstummas. Hon är en liten episod i vårt folks eviga historia, och folket kommer att övervinna förlusten.”
Tuberkulosen Kafka led av hade i slutskedet angripit struphuvudet. Han kunde knappt svälja och var ordinerad en tystnadskur. Kommunikationen med omvärlden skedde via lappar. Dessa vittnar inte om vrede, smärta eller oro – som man kanske skulle kunna tänka sig, då dessa tillstånd fyller de litterära texterna. I stället präglas de av öppningar och ljus: ”Det var en fågel i rummet” och ”Var finns den eviga våren?”.
Var den eviga våren finns kan ingen levande säga, men att musflickors pipiga sånger kan vara helt speciella och vackra är däremot lika sant som att den evige Kafka finns.
