Människor kan inte längre läsa romaner som litteratur. Det menade Milan Kundera som vägrade att se sina egna böcker som kommentarer till världshändelser. Cecilia Hansson minns en författare som levde i exilens kluvenhet.
Det är i den lilla byn Dämba, där Stiftelsen Bergmangårdarna tilldelat mig ett litet hus på den Fårögård som konsertpianisten, och en av Ingmar Bergmans fruar, Käbi Laretei, ofta bodde. I det stora huset intill arbetar en pianist, och på vår gemensamma gårdsplan sitter jag om dagarna och skriver på en bok om Pragförfattaren Franz Kafka. Ön med sin soldimma gör att allt suddas samman, tidsplanen och de olika verkligheterna. Citatet fångar Kunderas ständiga dubbelhet, eller kluvenhet, inför både världen – varat – och sitt hemland.
Före min resa har jag läst mängder av litteratur ur det tjeckiska sammanhanget, och om Bergman. Även Lareteis biografi, om hennes liv med den stora regissören. Ett stycke ur hennes bok kommer för mig mellan nyhetsflasharna, där hon citerar just Kundera. Att det bara är återkomsten till fosterlandet efter en lång bortovaro som kan avslöja det verkliga främlingskapet i världen och tillvaron.
Citatet fångar Kunderas ständiga dubbelhet, eller kluvenhet, inför både världen – varat – och sitt hemland. Och den kluvenheten går inte att undkomma, den är såväl språklig som rumslig och existentiell. Det är exilens kluvenhet – men även den genremässiga. Eller om det är ett dubbelseende som det handlar om? En skelning, rent av en astigmatism? Att aldrig glömma varifrån man kommer, även om allt vid en första anblick ter sig helt annorlunda, för att upplevelsen skakar.
Milan Kundera föddes 1929, i Brno i dåvarande Tjeckoslovakien, i en mellankrigstid då Europa var på väg mot kollaps. Han studerade musikteori och komposition, litteratur och filmvetenskap i Prag. Arbetade som jazzmusiker, debuterade som poet 1953.
Första romanen ”Skämtet” från 1967 skildrar livet i det totalitära Tjeckoslovakien. Den följande ”Livet är någon annanstans”, från 1969 – året efter att ”Pragvåren” slagits ned i och med Sovjets invasion – förbjöds, och Kundera fick publiceringsförbud. Censur och åtstramningar för intellektuella var nu ett faktum. Sedan 1975 var han bosatt i Frankrike, anställdes som litteraturprofessor, och blev kvar, i exilen.
Milan Kundera kom att skriva noveller, romaner, essäer och pjäser. Internationell succé fick han 1984 med den femte romanen ”Varats olidliga lätthet”, som också filmatiserades. Den belyser Pragvårens våld och nedslagna uppror, men genom erotikens, passionens och de mänskliga relationernas tillkortakommanden. Är det en kärleksroman, eller ett politiskt drama? Ingetdera, eller dubbelt upp kanske. Hur man präglas av den tid man lever i är ju det som utgör varat självt.
Viktigt i sammanhanget är att Kundera alltid vägrat att läsa sina romaner som kommentarer till världshändelser, eller att kommentera dem som sådana. Han menade att människor i allt högre grad inte längre kan läsa romaner som litteratur. Vem ser det fortfarande så i dag? Och är inte det en förlust, att det synsättet gått förlorat, i samtidens ständiga sökande efter nycklar och skvaller som ska förklara, eller rättfärdiga, litteraturen för oss?
Om han blev till en fransk eller tjeckisk författare, eller både och, är nog klokt att lämna osagt. Men att han lämnat avtryck även i de tjeckiska efterföljande författargenerationerna är ett faktum. ”Jag vet ingen annan författare som så enkelt för samman historien, filosofin och erotiken. Den lättheten i skrivandet beundrar jag”, skriver den tjeckiska Berlinförfattaren Jaroslav Rudiš (född 1972) till mig, med anledning av att Kunderas död. ”Jag hade aldrig blivit författare utan honom.”
Och Dora Kapralova (född 1979, i Kunderas egen hemstad) skriver i ett mejl: ”Av en händelse tänkte jag på Kundera i går, i ett sammanhang rörande Franz Kafka. För ingen har skrivit en bättre essä om Kafka någonsin. Han visar hur exakt, drömsk och oöversättbar Kafka är, att man inte kan utelämna något enda ord hos honom. Och Kundera, han var en stor tänkare, en skarpsinnig författare, och en komplicerad människa.”
2020 tilldelades Milan Kundera det tjeckiska Franz Kafkapriset, och kanske var det att försonas eller på något vis sluta en cirkel. Han uttryckte i varje fall glädje och tacksamhet över utmärkelsen, och den likaledes tvåspråkige författaren Kafka som också pendlade mellan språk och världar, kanske då log lite i sin himmel.
—————————————————————–
—————————————————————–
