Och just dikten och språket finns ständigt närvarande som parallella metanivåer i Lundquists verk. Inte minst i förra boken, ”Dikten är tanken som far genom hjärtat och spränger det” (2017), en poetik där dikt och liv flätas samman i rader som ”Dikten är en ny navelsträng / istället för den som klipptes av”.

Även den helt färska ”Gå i svaromål med havet” tar sin början i skrivandet. Det är en utgångspunkt som är igenkännbar och trygg. Men sedan drämmer det till med en väldig kraft, och med ett tilltal som uppmanar till akut lyssning.

Jag är inbjuden till en omvänd födelse.
Allt ska lämnas tillbaka. Havet som jag
en gång klev upp ur väller fram ur mina
ögon. Hålet mellan mina pannben öppnar
sig igen. Ännu sitter märken efter mina
tänder kvar i äpplet. Tala, säger hon som
ska leda mig genom elden. Tala, utan att
någon svarar.

”En omvänd födelse”, vad är egentligen det? Är det att gå i barndom, att döden knackar på? Handlar det om åldrandet, sjukdom? Eller allt detta, och mer därtill, på en och samma gång?

Som läsare är det bara att ta till sig de bitar man får, låta sig ledas – via språket och genom elden. Slungas in i ett tillstånd där allt är satt ur spel. För den här samlingen kretsar i sina fyra delar kring själva livets villkor. Dikterna vibrerar som inför ett inträde i ett annat landskap, ett vilt och okontrollerat sådant. Födelse och död, och däremellan det oberäkneliga livet, där det gäller att ”Hålla sorgen kvar / i munnen. Låta den sippra ut som / fradga för tomheten.”

Jag läser in en vrede och en vanmakt över det som sker och skett, och en vilja att – rent fysiskt – nå fram med det man vill förmedla.

I den här boken finns det ingen berättelse som ska avtäckas, men fragment av en sådan – eller rättare sagt flera. Ett tema som står ut och lyser är det om barnet, flickan. Hon som inte tar hand om sig själv, gör våld på sig, ”vilar i sin låtsasgrav”.

Jag vill inte se flickan som ligger där
och hämmar livet, fråntagen sina
skosnören och sin livrem. Hon som
måste kliva över en vallgrav för att säga
sitt namn.

Dikterna kring detta tema sicksackar mellan medberoende och sömntabletter, psykotiska övertoner som klingar genom venerna och ett barn som väntar på att få drunkna i sin mors tårar. Läsaren får själv pussla ihop bitarna och rollerna, eller bara hänga med.

I ”Gå i svaromål med havet” heter det: ”Himlen är inte din handled. Ändå skär du / i den.”

Det är som om sorgen eller skadan går i arv i Marie Lundqvists litterära universum, som om den tvinnas och återkommer, fast i ständigt omkastade former och skepnader. Men hur lyckas hon få till det, gång på gång? Att skapa brutalt vacker dikt som förmedlar att världen är trasig, men som ändå skänker ett slags existentiell tröst.

Kanske finns förklaringen i hennes helt egna ord, att ”konstens enda uppgift är att söka / det sannas hjärta”. Något som hon själv lyckas alldeles utmärkt med.