En sextonårig flicka, dotter till två kulturkändisar, åker ensam till Paris för att träffa en fotograf. Det ska komma att prägla hela hennes liv. Cecilia Hansson läser en roman som griper tag.
Allt börjar med en bild på en sextonåring flicka i strassörhängen som dyker upp i det vuxna författarjagets minne. De nakna axlarna är aningen blottade, blicken ser rätt in i kameran. Fotografiet är försvunnet, men minnet av det är knivskarpt – och utifrån detta vecklar romanen ut sig. Den som handlar om hon som ibland kallas Karin, som berättarjaget – flickan – är döpt till.
”Flicka, 1983” är den norska författaren Linn Ullmanns sjunde roman, och andra delen i en trilogi med autofiktivt stoff, som startade med ”De oroliga” (2016).
Navet i berättelsen är några Parisdagar i januari 1983, dit flickan åkt ensam, efter att ha bjudits in av fotografen A, som jobbar för franska Vogue. Runt om detta spinns en parallell nivå, ett samtida nu. Om kvinnan som är författare med man och barn i Oslo, och som av och till drabbas av melankoli. Som har en åldrande skådespelarmamma i Massachusetts, och en ”skuggsyster” som av och till gästar medvetandet.
Till berättelsen hör även att flickans föräldrar är kulturella superkändisar. Vilka de är, är egentligen ointressant, men att mamman i boken är vacker och har en karisma som gör att man vänder sig om efter henne på gatorna, att alla vill vara nära henne – även dottern – är av betydelse. Mamman har flera telefonlinjer och många åtaganden.
Det är lätt för sextonåringen att dölja att hon skolkar från skolan och istället går på bio om förmiddagarna, och på naturhistoriska museet. Det är också mamman, som trots att hon inte är pigg på det, trots allt släpper iväg flickan från New York, där de bor, till Paris.
Även en känd pappa flimrar förbi. Filmregissören som är rädd för att bli förkyld och som befäster ordet skuggsyster: ”En gång sa min pappa nånting som jag skulle önska att han aldrig hade sagt. Han sa: Hör nu här, mitt hjärta, du klarar dig, du är en som klarar sig, men du har en skuggsyster som är rädd, som försvinner bara nån andas på henne. Hon behöver dig. Han böjde sig mot mig och sa: En del klarar sig, en del klarar sig inte.”
Men med detta sagt: det är inte kändisverkligheten som är intressant här, men den är en del av hur omgivningen betraktar flickan. Att hon särbehandlas på grund av sina föräldrars sammanhang. Detta sägs inte alltid rätt ut men som läsare kan man ana att det är så. Som när A – fotografen som ska komma att orsaka flickan en smärta som ska följa henne genom livet – viskar ”sin fars dotter” när flickan refererar till en film. Som om hon inte var sin egen. Hennes svar ”jag är ingens dotter” är på samma gång både sant och falskt. Hon är en flicka som vill liv och självständighet, precis som vem som helst.
—————————————————————–
—————————————————————–
