Mihail Sebastian (1907–1945) är en av den rumänska modernismens förgrundsgestalter. Han föddes med namnet Iosif Hechter i Brăila i sydöstra Rumänien, i en judisk familj. För ett par år sedan utkom hans ”Dagbok 1935–44”(Bokförlaget h:ström, 2019) på svenska. Det var något av en händelse att få stiga in i mellankrigstidens Bukarest – en världsstad med stolta boulevarder och en kulturvärld som vibrerade, samtidigt som antisemitismen bubblade under ytan, för att när andra världskriget väl var ett faktum, mynna ut i fruktansvärda grymma dåd och hafsig, vedervärdig ondska.

Man kan säga att ”I tvåtusen år” är en första del i Mihail Sebastians projekt att genom sin känsligt personliga blick kartlägga sin samtid. Boken utspelar sig på 1920-talet, då olika stämningar samsades. Europa stod och vägde mellan utopi och dystopi, splittring eller enhet, och vitt skilda ideologier som nationalism, fascism, sionism och socialism kämpade om att få utrymme. Det stora imperiet Österrike-Ungern (som även innefattade en del av nuvarande Rumänien) var ett minne blott efter 1918, vilket även fick konsekvenser när ungerska och tyskspråkiga delar tillföll landet.

I ”I tvåtusen år” (som precis som Dagboken är briljant översatt av Inger Johansson) möter läsaren den unge studentens liv i Bukarest. Det är föreläsningar och romanser. Samtal i sovsalen på studenthemmet, kortspel och reflexioner kring identitet – både vad det innebär att vara människa och jude.

Någon på studenthemmet har tuberkulos, det är vansinnigt kallt, men det viktiga är att inte oroa mamma hemma. En gång vinner berättarjaget i kortspel och bjuder hela gänget på bordell. Allt detta som är vardag berättas med en långsam och uppmärksam lätthet. De antisemitiska inslagen i tillvaron återges även de med samma lakoniska självklarhet. Som när universitetet förvandlats till en plats för terror.

”Återigen talas det om att universitet ska stänga. Slagsmålen bara tilltar. Sedan en vecka är lokalerna ockuperade av militär. På studenthemmet, om kvällarna, råder en tystnad som på ett översnöat torg. Det enda som emellanåt hörs är trötta steg ute i korridoren, en dörr som stängs, ett rop som ingen besvarar.”

För plötsligt utsätts judiska studenter för angrepp, man kan bli slagen eller förvisad från en föreläsning. En utpekandets stämning råder. Der är inte beskrivet som katastrofalt eller upprörande, bara att det är så här det är just nu. Precis som det varit under tidigare epoker. Man får hålla sig undan, anpassa sig, och hoppas att även detta ska gå över, att det inte utmynnar i en regelrätt förföljelse.

Vilket det dessvärre senare gjorde, även om de egna antisemitiska brotten länge var strukna ur landets historieskrivning. I det kommunistiska Rumänien hette det att landet hade stått på de allierade segermakternas sida. Den inhemska fascismen, och att man frivilligt ingått en allians med Hitlertyskland och brutalt avrättat sina egna judar, var inget man ville kännas vid.

I bokens senare delar befinner sig berättarjaget ute på arbete på ett bygge, och då växlar även bokens form – antar mer av en roman. Det har nu gått några år och hatet tycks vila, jaget kan se tillbaka på det som skedde under universitetstiden som ett smärtsamt minne, som skiljer sig från det stabila nuet.

Som läsare blir man nästan invaggad i berättarjagets övertygande förvissning om att saker är som de ska, men med facit i hand vill man skrika åt honom att han ska vakna upp, inte ta saker med ro utan genast fly, lämna landet.

Under läsningen kommer jag att tänka på en händelse i våras, jag träffade en vän som hade ett färgglatt band om handleden, som om hon varit på rockfestival. Men det var från ett evenemang som hennes son deltagit i, en fritidsaktivitet för judiska barn från flera olika länder. Hon sa något om säkerhetspådraget, polisen hade varit på plats och det hade funnits vakter. När jag utbrast: ”Det är ju helt sjukt”, hajade hon till. För henne var det normalt, judiska sammanhang kräver alltid sina försiktighetsåtgärder. Något som självklart även jag var medveten om – men ändå! Att det finns en hotbild mot barn som träffas för att ha kul ihop är ändå fullkomligt absurt. ”Det är bra att du påminner mig om att det inte borde behöva vara så, själv är jag så van att jag knappt registrerar det”, svarade min vän.

”I tvåtusen år” är på flera vis ett unikt dokument, ett registrerande av hur hat byggs upp i små steg, och av Rumänien som gick från att vara ett blomstrande kulturland, till ett land där fascismen fick fäste. Det filosofiska undersökandet om vad det är att vara jude i sin tid, som för att förstå antisemitismen, hur andra ser en, gör stundtals ont att läsa, särskilt när berättarjaget försöker se sig själv med antisemitens ögon. Eller betraktar andra judar med en kritisk utifrånblick. Eller hur tidens teorier om jord (nationalsocialisternas ”Blut und Boden”-ideologi) spiller över i fördomsfulla tankar om kvinnor, även den som han älskar.

Men apropå tidsandan, ”I tvåtusen år” korresponderar på flera vis med andra författare, som den legendariske rumänsk-judiske Max Blecher (1909–1938) som i unga år dog i tuberkulos. Även i sanatoriedagboken ”Upplyst gryt” (Bokförlaget h:ström, 2021, översättning: Inger Johansson) återfinns den förhöjda livskänslan och melankolin – varmt som inifrån en pulserade lunga. Och även om ”I tvåtusen år” kallas för en roman skulle den lika gärna kunna kallas litterär dagbok. Detta inte alls menat på ett förminskande vis, utan det fiffiga hos Sebastian är hur det privata vävs samman med det samhällsmässiga. Det finns en medvetenhet om en läsare, även om denna enbart är en själv. Akten, att skriva ned, förutsättningslöst, och inte gå tillbaka och ändra är viktig. Det är ett dokument som det handlar om.

Men åter till Mihail Sebastian, varför ska man egentligen läsa honom? Det enkla svaret är att man ges nycklar till hur hat och våld byggs upp. Och att läsa om hur fascism sprids i samhället, vad kunde vara mer relevant i vår samtid?