Var han verkligen svårmodig och ensam? Cecilia Hansson tar en huvudvärks­tablett och ger sig ut i Prag på jakt efter sanningen om Kafka.

Är det alltid dimma i Prag? Nog är den sann ändå, klichén om den vykortslika staden inbäddad i sin förföriska dimma och gyllene ljus. Som använts vid filminspelningar och reklam, och inte minst av en av stadens verkligt stora författare: Franz Kafka. Han vars död uppmärksammas särskilt i år, eftersom det är precis ett sekel sedan den ägde rum.

Även om Franz Kafka inte alls dog i Prag, utan på ett ombonat privatsanatorium på den lilla orten Kierling, utanför Wien. Hit hade han kommit för att få vård den allra sista tiden i sitt liv, när den tuberkulos som drabbat honom 1917 angripit struphuvudet och inget mer fanns att göra.

Det var på försommaren och grönskan stod tät. Sötman från pionerna utanför hans fönster, och från den stora syrenen, måste legat som ett täcke runt om tillvaron.

”Det är inte konstigt att Franz Kafka hade ont i huvudet hela tiden”, tänker jag när jag står utanför flygplatsterminalen och den tryckande inlandsvärmen – migränvärmen – lägger sig som en andra hud. Klimatet i Centraleuropa kan ta kål på vem som helst.

Samtidigt vet jag att det är precis detta jag längtat efter, drömt om, när jag varit instängd hemma i Stockholm. I rutinerna och vardagslivet. Att få andas kontinental luft och syren, äta mjölmat och plommonbullar. Låta de tunga kötträtterna dra mig ned mot jorden.

Och det var nu inte klimatet som tog kål på Franz Kafka, utan den tuberkel­bakterie som höll hela kontinenten i ett järngrepp för 100 år sedan. ”Lite besvär med lungorna har ju halva Västeuropa”, skrev Kafka till sin tjeckiska översättare Milena Jesenská i ett av sina tidiga brev till henne 1920. Då när han var i Merano för att kurera sig och hon flyttat till Wien med sin otrogne make Ernst Pollak. ”Hon är en levande eld”, skrev Franz om Milena innan de ens mötts på riktigt, och visst skulle han få rätt.