Det är något med David Baddiel som gör mig nervös. Kanske är det att han är britt – deras strama, avmätta humor som jag inte kan greppa – eller att han låter så arg i boken han skrivit, ”Judar räknas inte”.

– Jag är inte alls arg, säger Baddiel när jag äntrar hotellet på Norrmalmstorg där en påfallande gladlynt författare befinner sig.

David Baddiel må vara en munter britt – och komiker med storslagna ståuppshower samt en prisbelönt podd i BBC – men när han skriver om den brittiska offentligheten, inte minst sport- och kulturscenen, är tonen vass.

Skrattet fastnar i halsen av exemplen ur samtiden, som att när krav ställs på representation på exempelvis hudfärg för skådespelare, är det ingen som kräver att en judisk karaktär måste spelas av en judisk skådespelare. Resonemanget kan då vara att ”showbusiness är så judiskt”, att judar redan har tillräckligt med representation inom fältet generellt.

Boken kommenterar effektivt just detta, hur det judiska inte räknas in när antirasister värnar utsatta grupper. En diskussion som blivit hyperaktuell sedan Hamas terrorangrepp på Israel förra året, samt under det efterföljande kriget, när judar världen över fått bära skuld för Israels agerande i Gaza och Libanon.

Men hur ser han egentligen på sin egen identitet?

– Jag är brittisk, judisk och heterosexuell, har en mycket stark känsla för vad min egen identitet är. Men boken handlar delvis om det faktum att judar inte tillåts skapa sin egen identitet. Man får ständigt höra vad man är.

Baddiel säger att detta går emot en absolut grundsats i progressivt tänkande, nämligen att det är upp till minoriteten att definiera vad man är och inte. Han tillägger att en mycket viktig nyckel till hans identitet är att han är ateist.

Han vill betona ateismen eftersom han menar att många inte förstår att antisemitism är rasism, utan tror att det handlar om religiös intolerans. Något som inte betraktas som lika allvarligt som rasism.

– Religiös eller ej gjorde ingen skillnad för nazisterna, fortsätter han.

Han hänvisar till sina släktingar som mördades i Förintelsen. Och att judar under århundraden har kategoriserats av människor som ser dem som något främmande eller underlägset.

– Jag har liksom ingen lust att vara någon annan än den jag är. Men eftersom jag hela tiden får höra av andra vem jag är och hur judar är ville jag skriva en bok för att dekonstruera varför människor beter sig så.

I ”Judar räknas inte” lyckas David Baddiel med konststycket att skriva ett slags glödande manual för hur man ska upptäcka antisemitism i sammanhang där man inte räknat med det, som antirasistiska sådana. Att skriva om ”traditionell högerantisemitism” var aldrig aktuellt, för där fanns inget att dekonstruera. Det enda dessa vill är att alla judar ska dö.

– Det var mycket mer intressant för mig att undersöka varför människor som ser sig själva som förkämpar för minoriteter och representation, som rycker ut när de känner att någon blivit ansatt, inte engagerar sig när judar blir kränkta. Det handlar om att det finns en hel del omedvetna fördomar.

Han skrev boken 2020, på uppdrag av Times Literary Supplement, i en serie med samhällspolitiska texter. Då hade antisemitism plötsligt kommit upp i ljuset i Storbritannien. Jeremy Corbyn, partiledare för Labour, anklagades för att inte ha tagit frågan inom partiet på allvar. Där och då föddes idén att skriva något specifikt på temat. Och det senaste året har boken fått förnyad aktualitet. Detta eftersom antisemitismen ökat i världen, mot judar som grupp. Även de som helt saknar koppling till Israel drabbas.

– En av bokens hållpunkter är att man som jude inte ska behöva känna att man definieras av Israel. För mig är Israel ett främmande land, och det skulle anses rasistiskt om någon frågade en brittisk kines vad han eller hon tycker om det kinesiska kommunistpartiet eller om uigurernas situation. Det skulle vara ett övergrepp, eller hur?

Men för judar är det annorlunda, menar han:

– Man måste först säga vad man har för åsikt om Israel för att rensa luften innan man får tala om något annat.

Han resonerar vidare, att om man delar upp världen i mäktiga och maktlösa, och ser detta som den enda kategoriska indelningen, hamnar Israel i ett överläge.

– Men vad händer när man har ett folk, judarna, som verkar vara rika, mäktiga och privilegierade, men som ändå har en historia av att bli fråntagna sina rättigheter och mördade och utsatta för folkmord?

Han pekar på hur osäkra människor var efter den 7 oktober – om de skulle gå ut och visa sitt stöd gentemot Israel eller inte? Och att det som uppstod var en stor tystnad, särskilt om man jämför med hur det brukar vara när andra minoriteter drabbas.

– Och det här var ändå den största massakern på judar sedan Förintelsen, utbrister Baddiel och ger ytterligare ett exempel, att när en judisk välgörenhets­organisation i början av november i år vandaliserades med blodröd färg i närheten av där han bor i London, var det ingen som tog det på allvar. Inga antirasister gick ut på gatorna eller fördömde det, eftersom alla judar buntas ihop med kriget som Israel för.

– Det är som om övergrepp mot judar, eller judars känslor, inte spelade någon roll.

Under hela vårt samtal lyckas David Baddiel med att både vara engagerad i sakfrågan, men även hela tiden smyga in absurda, och faktiskt roliga exempel. Är det ett slags galghumor kanske, som ofta finns inbyggd i det judiska, frågar jag.

– Jazz och blues uppstod för att svarta människor var förtryckta och de sjöng om hur det kändes. Och plötsligt hade man otrolig musik. På samma sätt är det för judar och humor.

David Baddiel växte upp med amerikansk-judiska komedier och sitcoms, som Woody Allen, Larry David och Lenny Bruce. I hemlandet Storbritannien fanns inte lika mycket av den varan. Redan tidigt i sin karriär var han intresserad av att utforska den judiska identiteten. Det fanns även ett politiskt element i det, för så arbetade homosexuella och svarta komiker. Men kring det judiska fanns det ett slags tystnad. Visst fanns det komiker som också var judar, men de pratade inte om det. Det judiska var helt enkelt inte en särskilt ”cool identitet”, i varje fall inte i Storbritannien.

– I Storbritannien tenderar judar att vara tysta, reserverade och brittiska. Ibland får jag höra att ”Nu pratar du om att vara jude igen” på ett sätt som jag inte tror att man skulle säga till en svart komiker i samma situation.

Men kan man skämta om allt? David Baddiels mamma föddes i Nazityskland, och de flesta ur hans familj på den sidan mördades. De var en rik familj som förlorade allt och något skadestånd fick de aldrig. Skulle han kunna skämta om Förintelsen till exempel? Och skulle jag kunna det, som själv inte alls har den bakgrunden själv?

– För mig är skrattet den största gåvan som Gud, även om han inte existerar, har gett mänskligheten. Jag tycker att humor är helande. Det viktigaste elementet är inte ämnet, utan skämtet i sig.

Sedan drar han ett skämt som en judisk akademiker drog för honom.

– En överlevare från Förintelsen dör av naturliga orsaker någon gång efter kriget och kommer till himlen. När han väl kommer dit möter han Gud. Och Gud ber överlevaren dra ett skämt om Förintelsen. Men när han gjort det säger Gud att det där var ju inte alls roligt. Och får till svar att: ”Ja, jag antar att man var tvungen att vara där, eller hur?”

David Baddiel lutar sig tillbaka i hotellfåtöljen, plötsligt är han alldeles allvarlig.

– Jag älskar det skämtet, det är otroligt rörande. Det berättar att även om man tror på Gud, skulle man naturligtvis kunna se att han inte var närvarande i världen under åren 1939–45. Det är humor som stör och provocerar samtidigt som det får en att skratta.

Han säger att även jag skulle kunna återberätta det skämtet, och jag tänker att det kommer jag aldrig att göra. Och sedan tänker jag att det är precis vad jag ska. Eftersom humor i många fall är så mycket mer effektivt än vrede för att nå fram. I varje fall om den bottnar i ett allvar, som den gör hos David Baddiel.