Han är ovanligt diskret för att vara den han är – en ständigt Nobelpristippad, internationellt efterfrågad stjärna. Han gör inte gärna intervjuer, är blyg och trivs inte bland folk.

Som en luffare och en globetrotter på samma gång delar han sitt liv mellan Wien, Trieste och Budapest – men rör sig ledigt runt om i hela världen.

Han är uppvuxen bland den bildade borgerligheten, i en by i sydöstra Ungern, långt borta från stadslivet. Men har även utforskat samhällets lägsta delar och något i hans gestalt berättar om att han har genom­skådat världen, att blicken verkar sett mer än han berättar om.

Det är tio år sedan jag träffade författaren László Krasznahorkai sist. Då sågs vi på ett tjusigt och inrökt kafé i Budapest där sofforna var klädda i rött. Nu är han i Stockholm med sin översättare Daniel Gustafsson för att ta emot Kulturhuset Stadsteaterns inter­nationella litteraturpris för romanen ”Herscht 07769”. Ett slags dystopi som kretsar kring den något oväntade kombinationen Johann Sebastian Bach och nynazister, och som framstår som märkligt aktuell, samtidigt som författaren själv tycks verka inifrån ett tidlöst universum.

Vi ses i Norstedts lokaler på Riddarholmen. Som den gentleman László Krasznahorkai är slår han ut med armarna när han ser mig, utbrister att vi ju firar tioårsjubileum och föreslår skämtsamt att vi ställer in intervjun och beställer in champagne i stället.

För tio år sedan bodde han delvis i Berlin, på gränsen mellan Neukölln och Kreuzberg. Men nu har han lämnat staden. Det blev stökigt på ett förutsägbart sätt där, säger han. Även om det var just den staden som en gång räddade den unge Krasznahorkai i mitten av 1980-talet. Då blev en nära författarvän orolig för att han inte skulle stå ut i det kommunistiska Ungern, och lyckades därför ordna ett vistelse­stipendium åt honom i Västberlin:

– Min vän trodde att jag skulle begå självmord om jag stannade i Ungern. I Berlin fick jag chans att uppleva en glimt av den fria världen. Och Västberlin var verkligen fritt. Efter det blev staden en fast punkt för mig.

Men nu är det ”den gamla habsburgska monarkin” som lockar, säger han – när han inte tillbringar sin tid i huset utanför Budapest, med den tvåhundra år gamla eken utanför fönstret. Den, vars rötter påminner honom om den kamp som livet är.

– Trieste har alltid varit en del av mitt hjärta, staden tillhör en förlorad värld, men saknar rötter. Staden har tillhört olika länder genom historien, det har alltid varit en multikulturell stad, atmosfären är internationell.

Till skillnad från i Ungern, som det senaste decenniet allt mer distanserat sig från väst, under Viktor Orbáns nationalkonservativa styre, tänker jag.

Att fråga varför László Krasznahorkai behöver leva på fler ställen än i sitt hemland skulle kännas retoriskt. Men vad är det här med rötter som han återkommer till båda en och två gånger?

– I Ungern har människorna förlorat sina rötter, det är en gammal historia, det skedde redan under medeltiden, när osmanerna kom. Nej, förresten, först kom mongolerna. Och de dödade nästan hela befolkningen, vilket var en nationell tragedi. Och efter det blev det väldigt förvirrat. Men nu talar Orbán och kompani om vår historia som ärorik. Det är mer än löjligt. Den ungerska historien består bara av förluster.

Även första världskriget innebar ett djupt trauma. Ungern förlorade två tredjedelar av sitt territorium vid fredsfördraget i Trianon 1920. Något som landets premiärminister Viktor Orbán och grupper på den yttersta högerkanten inte varit sena att slå mynt av.

—————————————————————

Läs hela intervjun i SvD

Foto: Johan Carlberg

—————————————————————