När Péter Esterházy stiger in på Café Európa i Budapest känns han genast igen på det yviga vita håret, men även på att han rör sig med en särskild pondus. Han är en av Ungerns främsta författare, som ständigt nämns i Nobelprissammanhang, och en stark kritisk, intellektuell röst i dagens Ungern.

När vi ses i Budapest är det februari och han har fullt upp – han har en pjäs att skriva klart för Slovakiska nationalteatern och både en hörspels-premiär och en förlagsfest att besöka.

Men när vi åter har kontakt via e-post i september har han fått ställa in sina åtaganden, såsom besöket på Bokmässan i Göteborg, på grund av sjukdom. Han skriver att han inte kan ge något helt entydigt svar på vad han tänker om läget i dagens Ungern och flyktingarnas situation:

”Inte eftersom jag är alltför försiktig eller det vore för farligt i det här landet, utan eftersom jag bara har känslor som förvisso är ordentligt kritiska (särskilt Ungern-kritiska), men även irrelevanta. Det är en oreda, ett kaos som breder ut sig. Det som gäller idag, gäller inte längre imorgon, tonen hårdnar, åsikter som man inte hört på länge, till och med omänskliga, kalla meningar blir utsagda, såväl i Ungern som i ’resten av världen’, en nygammal egoism i de europeiska länderna blir allt starkare. Jag ser bara fragment, oftast obehagliga sådana, men ibland även gripande, så kallat mänskliga. (Om detta, om de civila som hjälper till, säger de som sympatiserar med regeringen i mitt land, att de bara är gripna av sin egen godhet, men om problemen vill de inget veta.)”

—————————————————————–

Läs hela intervjun med Péter Esterházy i SvD

—————————————————————–