I Kjell Espmarks sista diktsamling bildar dikterna berättelsen om ett liv – eller flera. Cecilia Hansson njuter av en mästares farväl till både varat och poesin.
Märkvärdigt är det att stiga in i ”Hemfärd till glömskan”, författaren, litteraturforskaren och akademiledamoten Kjell Espmarks (1930–1922) sista diktsamling. Inte bara för att den innebär ett avslut på ett stort författarskap, utan för att den öppnar upp mot evigheten. Och detta genom att subtilt, men ändå ytterst tydligt, ta rygg på andra poeter.
Samlingens titel är Hjalmar Gullbergs översättning av Paul Celans diktrad ”Heimgeführt ins Vergessen”, vilket går igen i dikterna, som på något vis handlar om de dödas närvaro bland oss levande, om att inte glömma – och att göra det.
Kanske måste jag ändå börja med att berätta om upplevelsen i sena december, när jag satt på Svenska Akademins högtidssammankomst. Helt oförberedd var jag då på vad som skulle drabba. När en text av Kjell Espmark lästes upp av Peter Englund, ”författad på Bergsgården på Djurgården när Kjell Espmark visste att han snart skulle dö, om Hjalmar Gullberg, som visste att han snart skulle dö” – blandade sig flera röster i rummet. Espmark speglade sig i Gullberg, vem var egentligen vem?
”Ännu ett ögonblick finns det förflutna kvar här mellan väggarna. Men också det kommande, hemfärden till glömskan, är närvarande. Som om detta varit ett näs där sekler ilar förbi, en envis blåst som drar liv och löv med sig bort.
Just nu andrum.”
Kjell Espmark debuterade som poet 1956; därefter följde ett stort antal diktsamlingar, romaner, pjäser, essäböcker och vetenskapliga verk, samt en gärning som litteraturvetare. Under åren 1987–2004 var han Nobelkommitténs ordförande. Han var även känd för sitt samhällsengagemang och för att ha förädlat rolldiktningen, gjort den angelägen. På djupet levde han sig in i andras öde och idéer, skrev utifrån – och genom – andra. Och på så vis även om sig själv. Litteraturen och författarna han skrev om fick en relevans för samtiden. Vare sig det gällde Ekelöf, Eliot, Thoursie och Mallarmé, Dante, Bellman eller Celan. Det är så långt ifrån elitism man kan komma.
Men åter till högtidssammankomsten. När den nyligt bortgångne Espmark talade via Gullberg blev raderna från 1959 kusligt aktuella: ”Tag bort fotografierna! Vi döda är känsliga för dylikt första tiden.. Likaså diktens uppmaning: ”Släpp oss! Er sorg förlänger vår begravning”. Långklänningarnas prasslande i den förgyllda salen stillnade. Det blev andlöst, texten stod naken medan författarens ande svävade med sitt budskap. Att poesins logik är annorlunda är den vanliga reflekterande världens. Att poesin inte ser någonting absurt i att gå tre skilda vägar samtidigt. Det var en tricksterpoets dödsmässa, en dubbelexponerad blinkning från andra sidan.
Att strax därefter få ”Hemfärd till glömskan” i sin hand var en händelse. Här står dikterna för sig själva, en och en i egen rätt. Samtidigt bildar de en enhet som berättar om ett helt liv, eller flera. Barndomen, det samiska arvet och sjukdomen. Ungdomen, konsten och förgängligheten. Sorgen och avskedet. Ibland letar sig en humor in, fastän döden redan knackat på. Allt detta utan gnäll eller självömkan, utan nostalgi eller åthävor:
”Hade nog tänkt mig en långsam skymning,
inte ett pukslag.
Jag förstår nu att tid är en illusion
och att det är först som ofullbordad
min sista symfoni är färdig.”
I flera av dikterna har författarens litterära hjältar åter igen stigit in. Men samtidigt är det Kjell Espmark som talar genom de han gestaltar. Och i slutändan står alla där, avskalade. Vem som sa vad? Det spelar ingen roll, det viktiga är vad.
”Känner du landet
där alla och ingen samtidigt finns,
lika som bär?
Landet där glömskan samlat de sina.
Där finns inga hus,
bara en saknad med formen av hus.
/…/
Man kan tänka sig människor som ett slags av–
tryck–
deras frånvaro framträder fint förgrenad.
Vinden som är saknad av vind
andas barmhärtighet.”
Och plötsligt lyfter sig dikterna från pappret – talar om själens närhet till varat, och om en förståelse av poesi och litterär text som sträcker sig bortom texten. Om en poet som dog gammal, men förblir tidlös.
—————————————————————
Läs recensionen i SvD
—————————————————————
