Mörkrumsångorna som ibland nådde in i pentryt, det stora matsalsbordet där projekt pågick samtidigt stod mitt i rummet som både tjänade som vardagsrum och fotostudio. I ett hörn: hoppackade stativ och lampor. När som helst kunde föreställningen börja, och mitt i allt detta pågick vardagen. Allén nedanför kunde få en att tro att man var i Paris eller någon annan världsstad. Även om det bara var gamla vanliga Skånegatan.
Här levde och arbetade Hans i 25 år, många av hans berömda porträtt togs här. På Cornelis Vreeswijk, Monica Zetterlund, Tomas Tranströmer och Abba. Ingemar Stenmark, Tage Danielsson och Evert Taube. Listan kan göras lång. Fast hans mest berömda bild, den på en nyss frigiven på Nelson Mandela från 1990, togs på Utrikesdepartementet, med dåvarande utrikesminister Sten Andersson som improviserad fotoassistent.
Jag lärde känna Hans i början av millenniet, vi träffades ute i svängen, han kunde dyka upp på tillställningar tillsammans med sin dåvarande fru Catherine. Ett coolt och världsvant par, som hämtade från en annan värld.
Första gången jag mötte dem var på en förlagsfest. Sedan stötte vi ihop på Riche och kort därpå hos vår gemensamma akupunktör. Ganska snart började vi umgås intensivt. På fester och i studion – pratade om livet, konsten och filosofin. Kom fram till att vi ville göra en bok tillsammans och köpte varsin likadan dödskallering i silver.
Jag hade gett ut en diktsamling redan och fått en del uppmärksamhet, var i trettioårsåldern och egentligen på väg någon annanstans, kanske Berlin? I varje fall till något som var mer än Stockholm. Men att lära känna Hans och Catherine var lite som att leva Berlinliv i Stockholm. Mina magisterstudier i estetik i Uppsala vidgades av våra samtal om den praktiska konsten. Jag minns hur jag kände mig sedd, som poet och människa, och att det kom att prägla mig.
Numera huserar Hans vid sjön Båven, i ett svart, arkitektritat hus mitt ute i ingenstans. Som en person som verkligen vill vara ifred, eller som bara hittat den vackraste platsen i Sörmland. Här möter hundarna vid grinden som vanligt, två ystra Jack Russels hoppar vilt efter mina och dotterns ben.
– Att tämja djur till gosedjur är lika korkat som att tro att man kan tämja döden, säger Hans med blandat skratt och allvar och släpper in oss genom grinden som är märkt med en mycket diskret ”Gedda”-skylt.
—————————————————————–
