När jag nås av nyheten om Péter Esterházys bortgång är jag nyvaken och befinner mig mitt i den förrädiska känslan av världsfrånvändhet som ibland kan infinna sig om sommaren, när det största problemet tycks vara att det är för kallt att bada i den vik av Vänern där man firar semester.

Men morgonen bjuder på en dubbelchock: förutom Esterházys död har det skett ännu ett terrordåd i Europa, denna gång i Nice. De båda händelserna har inget med varandra att göra, ändå läser min hjärna ihop dem: en enastående författare är död och det har skett ännu ett angrepp på det demokratiska samhället.

Péter Esterházy var såväl en stor författare som en viktig intellektuell röst i samhället. En som ser mer, som människor lyssnar på. En suverän, civiliserad röst i ett Ungern, vars vokabulär från styrande politikerhåll blir allt mer vulgäriserad.