Området med det intetsägande namnet ”Norrland” är som en formlös kontinent som ansetts fri att exploatera. Elin Anna Labba har skrivit en roman om vad som hände när Vattenfall dämde upp älvarna.
Elin Anna Labba debuterade som författare 2020 med en bok som rymde ett stycke samtidshistoria. Sakprosaverket ”Herrarna satte oss hit. Om tvångsförflyttningarna i Sverige”, var en både gastkramande och vacker skildring av konsekvenserna när de nordiska länderna och Ryssland delat markerna där samerna levt i tusentals år mellan sig.
Den handlade om de tvångsförflyttningar som samiska familjer fick genomlida ända in på 1950-talet, om rasbiologi och skallmätningar och att söka efter ens släkts övergivna boplatser. Den var ett knivskarpt vittnesmål, ofta med ett kvinnoperspektiv, som inte lämnade någon oberörd. Skammen, att inte känna till detaljerna om Sveriges kolonisering av Sápmi, drabbade läsaren som snö som letat sig innanför kragen och långsamt smälter nedför kroppen. För denna bok tilldelades Elin Anna Labba Augustpriset och en rad andra priser.
I ”Far inte till havet” handlar det om ett annat trauma – utbyggnaden av vattenkraften i norra Sverige och dess konsekvenser för den samiska världen. Berättelsen kretsar kring överlevnad, företagsamhet, anpassning och att gå vidare – eller gå i sjön – när man förlorat allt. Allt detta skildrat genom tre kvinnors öden: mamma Rávdná, dottern Iŋgá och moster Ánne som alla tillhör en sameby med sommarviste intill en stor sjö.
När berättelsen börjar på 1940-talet har vattennivån i sjön stigit till katastrofala nivåer. Detta eftersom det statliga Vattenfall har dämt i älven. Två gånger tidigare har byn översvämmats på grund av Vattenfalls framfart. Men dessa dämningar har skett för länge sedan och när bokens huvudpersoner kommer resande är chocken enorm. Ingen har underrättats om det som ska ske. Man får helt enkelt nyorientera sig på den plats som brukade vara ens hem.Berättelser om samiskt vardagsliv varvas med kampen för överlevnad och drömmen om att kunna skapa sig en bofast tillvaro i ett hus med väggar som står pall. Men de rasistiska fördomarna om samerna gör allt svårare än vad det behövt vara. Myndigheterna avslår ansökningar som ska möjliggöra husbygge med hänvisning till stereotypa föreställningar om hur samer bör och inte bör leva. Den som ändå bygger eller protesterar genom att låta sig intervjuas i tidningen får finna sig i att bli utfrusen och angiven av de sina.
De tre kvinnliga karaktärernas relation präglas av värme, och språket som berättar är inbäddat och sjungande, som minnet av en berättelse som talats fram. Sjön får också en egen röst, en vemodig sådan:
”Jag var en sjö som hade namn och sånger. De som bodde här sjöng mig … Nana, det minns jag att de sjöng, nana sjöng de innan det här … Det var innan det blev så här.”
Under läsningen kan jag ibland komma på mig själv att längta efter ett slags språklig distinkthet, eller konturer som ytterligare mejslade ut den stora sorgen och smärtan som genomsyrar boken. Eller ett sållande i detaljer och trådar, för att ännu tydligare vaska fram den viktiga och upproriska berättelse som ”Far inte till havet” är.
”Det borde vara förbjudet att bo så nära deras fula kraftverk och inte få ström”, som Rávdná uttrycker sig, i sin kamp att inte låta sig tryckas ned och kräva rätten till sammanhang i det svenska folkhemmet.
Utbyggnaden av älvarna i norra Sverige är något som länge setts som så självklar att den inte behövt diskuteras. Området med det intetsägande namnet ”Norrland” är som en formlös kontinent som ansetts fri att exploatera.
Men nu är det nya tider! Även Jannete Hentatis ”Älven i mig” (2023) har den svenska vattenkraften som tema. Skickligt och initierat beskriver hon där hur naturen och byar – människors hela liv – offrats till förmån för Vattenfall.
Hur har konsekvenserna av övergreppen på både miljö och människor kunnat förbli osynliga så länge? Att älvarna byggdes ut och befolkningen åsidosattes, utan vare sig tack eller förlåt. Kanske för att man kunnat göra lite som man vill där uppe, eftersom ”Stockholmare är smartare än lantisar”, som en politiker en gång så rättframt uttryckte sig.
Som tur är pågår en upplysande motrörelse till detta, och Elin Anna Labba är viktig del av denna.
