Skippa kronologin, och bläddra och läs på flera ställen samtidigt – det verkliga innehållet leker ändå bara kurragömma med en. Cecilia Hansson läser ett norskt författarskap som äntligen introduceras på svenska.
Radion står på när jag kommer hem med bokpaketet som innehåller den norska författaren Rune Christiansens roman ”Fallet med den förlorade tidens nycker”. Medan jag river i kartongen ljuder poeten Clara Diesens stämma genom rummet. P1-programmet ”Tankar för dagen” står på och Diesens lugna, tydlig röst redogör för innebörden av sina boktravar. Hur hon går in och ut i böckerna, läser parallellt och omlott, istället för att ta sig an en bok i taget från början till slut – och hur den metoden blir ett besvärjande av livets förgänglighet. Som av en händelse blir detta en ingång i läsandet av romanen jag håller i min hand.
För handlingen i ”Fallet med den förlorade tidens nycker” är varken uppseendeväckande eller särskilt originell. En mamma försvinner in i en sjukdomsdimma för att sedan dö. Dottern Nora, firad skådespelerska i Oslo, tar beslutet att skilja sig från sin man och åker ut till den ö där hennes egen pappa sedan länge bor. Relationen med pappan är inte enkel, snarare fåordig och stolpig. Mycket är outsagt, de talar förbi varandra och det förflutna kastar skuggor över nuet, precis som Noras skilsmässa och arbetssituation.
Händelserna på ön speglar Nora som mor, barn, yrkesarbetande och som nybliven singel. Okända personer dyker upp, ofta från ingenstans, och föräras nästan alltid en djupare symbolisk betydelse. Det kan vara ett ragg på en bar, en kvinna på en badstrand eller en kollega som flirtar via sms. Alla får de Nora att kastas mellan begär och saknad, mellan minnet av sig själv som barn och nuet – där den egna dottern är på att växa henne ur händerna.
Romanen är skriven på en dröjande, poetisk prosa – finstämt översatt av Jonas Rasmussen – där varje ord verkar vara av betydelse och själva meningen verkar finns dold mellan sidorna.
Det bästa sättet att ta sig an ”Fallet med den förlorade tidens nycker” är att skippa kronologin, och istället bläddra och läsa på flera ställen samtidigt – det verkliga innehållet leker ändå bara kurragömma med en. Och då, liksom mellan raderna, framträder mönstren. Kanske handlar ”Fallet med den förlorade tidens nycker” allra mest om Noras mamma, och de skuggor som hon lämnar efter sig: ”På natten drömde Nora att mamman helt plötsligt stod framför henne inne på en liten tågstation /…/. Förlåt mig, Nora, sade hon med munnen full av mörker. Förlåt mig, för det har gått sönder, allt i mig som skulle försvara dig har havererat.”
”Fallet med den förlorade tidens nycker” är Rune Christiansens tionde roman, men hans första på svenska. I Norge är han en självklar och prisbelönt aktör på den litterära arenan, med titlar som ”Krysantemum” (2009), ”Ensomheten i Lydia Ernemans liv” (2014) och ”Fanny og mysteriet i den sørgende skogen” (2017). Han är även verksam som översättare.
Den litterära debuten skedde 1986 med ”Där tåget lämnar havet”, den första av hittills tolv diktsamlingar. Även denna finns nu utgiven på svenska, översatt av Jonas Rasmussen. Debuten var nyskapande när den utkom med sina metaforer, högstämda känslolägen och ett stundtals surrealistiskt bildspråk. Men om jag hade fått önska, hade jag ännu heller sett att den hypervackra diktsamlingen ”Jeg går i sorg”, från 2022 översatts. Här står en mammas försvinnande in i glömskan i centrum, och både ton och handling korresponderar så mycket med ”Fallet med den förlorade tidens nycker” att de kan betraktas som syskonböcker.
”Jeg går i sorg” slår dessutom upp ett fönster mot svenska titlar som Jonas Bruns poetiska roman ”Hon minns inte” (2021) och Jenny Tunedals ”Rosor skador” (2017). Men man kan inte få allt, och vem vet, detta kanske är nästa projekt att ta sig an för de pigga småförlagen Trombone och Lil’Lit som gjort gärningen att introducera Rune Christensen på svenska. Inte en dag för tidigt!
—————————————————————–
—————————————————————–
