Rosa Liksoms nya roman handlar om krigstidens Tornedalen. Cecilia Hansson läser en kroppslig och skitig roman som vågar ställa de omöjliga frågorna.
Rosa Liksom är en av Finlands stora författare. En vild och egensinnig sådan, dessutom konstnär. Namnet är en pseudonym som Anni Ylävaara tog för att dra uppmärksamheten bort från sin egen person. Men böckerna, som inte sällan letar sig mot utkantsområden och utsatthet, riktar strålkastarljuset tillbaka mot författaren, oavsett viket namn hon bär.
De senaste romanerna är skrivna på meänkieli, tornedalsfinska, så även ”Älven”, denna täta och liksom sjungande roman, följsamt översatt av Janina Orlov och berättad ur en finsk flickas perspektiv.
Det hela tar sin början 1944, i finska Tornedalen, samma trakt som Rosa Liksom växte upp i. Finland, som varit allierat med Nazityskland, bytte då sida och befolkningen måste evakueras.
Och nog är det är mycket som ryms i den här berättelsen: erfarenheten av att vistas i ett flyktingläger i sitt nära och kära grannland. Att mötas av Röda Korsets von oben-attityd och snobbiga svenska sjuksystrar som gör skillnad på ”flyktingar” och ”människor”. Hur det är att utsättas för hånfulla predikanter som berättar hur syndig och omoralisk man är, och att man enbart har sig själv att skylla för allt ont som drabbar en.
Det handlar om att förvandlas till någon som behöver stämplade papper och intyg, och ständigt utsätts för nya påfund: luskurer, lungröntgen, sanering och att hips vips kläs upp när en kunglighet ska komma på besök.
Det handlar också om en svensk ortsbefolkning som i princip lyser med sin frånvaro. Om släktingar som stupar och hur det blir för folket när ens statsmakt byter sida och de forna vapenbröderna skövlar och plundrar.
Att som barn lära sig hantera krig, utan att riktigt förstå vad det innebär när ens farbror drar iväg för att göra affärer med tyskarna. Men att bli varse det vid hemkomsten när ens gård är skonad från plundring och brand, pengarna flödar och en ny hårdhet har infunnit sig.
Men framförallt handlar nog ”Älven” om en mamma som ska räddas. I början av romanen säger pappan som anländer hem på en evakueringspermission till flickan som berättar historien: ”Se till att hon är vid liv när jag återvänder”. På så vis lämnar han över ansvaret för den gravida och psykiskt instabila modern till flickan. Pappan uppmanar även sin familj att fly:
”Han sa att vilken dag som helst kommer ryssarna hit eller så måste vi börja slåss mot tyskarna. Och ni och kossorna måste ta er fort västerut över Älven. Jag såg att pappa var riktigt dyster. Hopsjunken hållning och armarna bara hängde. Det såg ut som om han hade gett upp inför livet. Resten av kvällen låg jag i min egen säng och hörde hur mamma sa till pappa att lita på Gud. Pappa svarade att Gud hjälper dom som hjälper sig själv, för hans del hade dom sista smulorna av Gud blivit kvar vid östfronten.”
”Älven” är en roman som inte väjer för vare sig kroppslighet, koskit eller kroppsvätskor. Berättandet är på samma gång grovhugget och naivt. Flickans kamrater, och framförallt korna, står för stabiliteten i tillvaron. Och när korna försvinner ur berättelsen öppnar sig avgrunden.
För en stadsbo som inte har någon närhet till boskap kan det te sig märkligt med fixeringen vid de fyrbenta. Men för andra är det en självklarhet. Jag vet exempelvis att min mamma, som växte upp på den svenska sidan av Tornedalen, sägs vara född ”efter kvällsmjölkningen”. Och att många berättelser jag hört från trakten inkluderar en ko. Både när det gäller hälsa, mat, närhet eller tidsangivelser.
Läsningen av ”Älven” ställer frågan vad som finns kvar när allt gått förlorat, när precis allt man håller kärt tagits ifrån en. Frågan är omöjlig att besvara, och stundtals känns romanen som att långsamt gå ned sig på myren, utan ett enda hjortron att tugga på.
Men samtidigt: vad kan man vänta sig av en berättelse om hur kriget drabbar oskyldiga? Det är bara att spotta i nävarna, kravla sig upp och läsa vidare. Glädjas sig åt att språket bär berättelsen igenom. Och minnas att en dag är det kanske du eller jag som söker skydd i ett grannland. Hur vill vi bli bemötta då? Den frågan är högaktuell idag.
—————————————————————–
—————————————————————–
