Vi träffades på en måndagskurs i skrivande, Elisabeth och jag, på Solidaritetshuset i Stockholm. Det var när vi var unga, på nittiotalet, drömde om att bli publicerade – författare – vi läste Bruno K Öijer och Birgitta Lillpers – poesi som lyfte språkets kraft i sin egen rätt.
Sedan gick vi båda två år på en berömd folkhögskola, där skrivandet slog ut allt annat vi tidigare tänkt. De röda längorna på en ö i Mälaren hyste ett gäng känsliga existenser. Mellan seminarier, måltider, handledningar och ändlösa promenader debatterades skrivandet, livet och varför det inte gick fler bussar in till Bålsta.
När det var stjärnklart, och det var det ofta, brukade jag lägga mig i en snöhög på parkeringen och stirra rätt upp i luften. Där och då föddes många tankar och idéer. Nåväl, nu har dryga år gått sedan dess, och Elisabeth sitter i mitt kök. Vi läser högt för varandra ur våra pågående bokmanus. Hon är en etablerad poet numera, henne senaste samling Modersmyter höjdes till skyarna och nu skriver hon på nästa. Långsamt går det, hon behöver vistas länge i det rum som är processen.
Jag å min sida är otålig, säger att jag är osäker, vad är det egentligen jag håller på med – som jag vill komma åt? Som inte ger sig tillkänna, annat än om natten. Då jag ligger med bultande hjärta och fingertoppar redo att sätta orden på pränt. Men om morgonen är allting borta. ”Det är som om drömmen äter upp min roman”, säger jag. ”Kanske är den inte alls menad för den vakna världen.”
Elisabeth säger att jag måste släppa taget. ”Bara skriv”, säger hon, ”Lura din tvekan. Tänk inte på vad som förväntas av dig, eller vad andra vill. Det är du som väljer” Hon ber om färgpennor och ett ark, jag hämtar ifrån dotterns rum. ”Nu ska jag göra en mindmap åt dig”, säger hon och så hon gör det. Ritar med lila tusch, sprakande bubblor och rosa stjärnor. Streck och pilar. Skriver FRANZ KAFKA i versaler. Sedan ett citat från mitt manus och så tre uppmaningar, allt präntat i hennes snirkliga handstil. ”Här har du Milena Jesenská”, säger hon och pekar på en rosa cirkel, och här har du sorgen, den olyckliga kärleken och hela den språkliga konflikten efter första världskriget. Passion, eld, tuberkulos och familjens tystnad”. ”Vad det mer för teman du har? Just ja, NORRBOTTEN! Du äger ditt språk och dina minnen. Kom ihåg det!”
Hur kunde jag ha glömt så mycket? Kanske för att jag inte lagt mig i en snödriva på länge. Men så blir det ibland och det är därför vi finns för varandra. Som en påminnelse och med perspektiv, och för att ge varandra läsningarna som inte förlagen hinner eller förmår. Vi tar varsin rejäl klunk kaffe och sjunger folkbildningens lov. Skrivarfolkhögskolan som lät oss formas fritt. Det gjorde oss inte bara till författare, utan öppnade upp förmågan att tänka större. Universitetet i all ära, men det var på ön som våra sinnen fick vingar.
Det skärs i folkbilningsbudgeterna nu, och lite varstans är det gäller kultur. Kultur är lyx, säger vissa. Och så naggas det i kanterna där man inte tror att det syns. Men en dag kommer det att synas, på fler områden än man någonsin kunnat ana. För konst lägger grunden till så mycket – till förståelsen av sammanhang och historia. Till läsning, koncentration och mellanmänsklig korrespondens. Och till nytänkande – och innovation, om inte bara på konstens eget område.
”Kommer du ihåg hur du ställde dig upp och förklarade för oss andra varför du inte ville skriva len eller grönutan LÖN”, säger jag. ”En lööön tunna”, så skulle det heta. Elisabet skrattar generat, hon har alltid låtit poesin formas i munnen, innan den hamnar på papper. ”Minns du att du skrev på tyska?”, säger hon. ”Att du redan då pratade om Kafka och om att vara en del av en språklig minoritet? Nej, inte minns jag det heller. Men nu gör jag det.
—————————————————————
—————————————————————
