Den österrikiska författaren Ilse Aichingers debutroman från 1948 om en grupp barn som förföljs under andra världskriget på grund av sin judiska härkomst är skrämmande aktuell och oroande läsning.

Med en säregen berättarstil och ett kraftfullt poetiskt språk skriver Aichinger om rädslan, hotet och det möjliga hoppet för ”barn med fel mor- och farföräldrar”. Dessa barn, som enligt lagen betraktas som judiska eller halvt judiska, lider av isolering och förnedring. Men gång på gång finner de sätt att bjuda motstånd, att hitta springorna i mörkret och kryphål att tolka verklig­heten genom.

Det större hoppet är Ilse Aichingers enda roman – en enastående skildring av lidande, skräck och kärlek, av drivkraften att vara en del av en gemenskap och att hantera förövarens maktutövning och den egna utsattheten

—————————————————————–

Efterord, Cecilia Hansson, augusti 2020

Som barn drömde Ilse Aichinger (1921-2016) om att inte finnas till. Hon har sagt att man borde få välja själv om man skulle födas eller ej, och att hon i så fall hade valt det senare alternativet. Skrivandet var en osynlighetsmantel för henne, ”ett slags tigande”.

Trots, eller kanske tack vare detta ”tigande” blev Ilse Aichinger en av de viktigaste rösterna i tyskspråkig efterkrigslitteratur. Hon skrev hörspel, berättelser och lyrik. Debutboken ”Det större hoppet” (1948) blev hennes enda roman. Men Aichingers språk är – oavsett vilket uttryck det antar – alltid helt hennes eget: analytiskt, poetiskt och fullt av sprängkraft.

På femtiotalet bjöds hon in till Gruppe 47 – ett slags textseminarium för efterkrigstidens namnkunniga tyskspråkiga författare. Där mötte hon även sin blivande man, författaren Günter Eich (1907-1972). De fick två barn, Miriam och Clemens.

Ilse Aichinger kom att arbeta som förlagsredaktör och kulturjournalist. Priserna och utmärkelserna blev många: Nelly Sachs-priset, Georg Trakl-priset och Kafka-priset.

Sett från utsidan verkar det ha varit ett lyckligt och lyckat författarliv. Om så var fallet vet man dock intet. Ilse Aichinger var medieskygg och mycket tillbakadragen. Vad man däremot vet är att hennes liv var kantat av förluster och uppbrott. Inte bara makens allt för tidiga död på 1970-talet.

1998 förlorade Aichinger även sin vuxne son Clemens, i en olycka. Efter det drog hon sig undan helt från offentligheten.

Även ungdomstiden var ett enda uppslitande uppbrott. Detta eftersom mamman var judinna och Österrike under andra världskriget – via ”Anschluss” – tillhörde Nazityskland. Antisemitismen i landet blommade ut under kriget, och många var de österrikare som jublade över Adolf Hitler.

Tvillingsystern evakuerades med en av de allra sista barntransporterna till England. Själv blev Ilse Aichinger kvar i Wien tillsammans med mamman – som gömdes i lägenheten där de bodde – helt nära Gestapos högkvarter på Hotel Métropole i centrala Wien.

Mamman var assimilerad judinna, och Ilse hade vuxit upp i ett katolskt hem.

Men när nationalsocialisternas raslagar inträdde, klassades Ilse som Mischling,  ”blandras”. Hon fick sluta skolan och börja jobba i en fabrik. Mamman klarade sig från omedelbar deportation, eftersom hon varit gift med en icke-jude. Mormodern och dennas syskon deporterades däremot till döden.

Paradoxalt nog har Ilse Aichinger i intervjuer sagt att tiden under kriget var hennes lyckligaste i livet. För då fanns det ett sådant hopp. Men visst finns det en smärttråd i ”Det stora hoppet” som handlar om att inte ta någonting för givet. När allt verkar bra, när man verkar ha nått målet – det är då det går verkligt illa. När man är på väg att gå över bron till friheten, det är då man sprängs i luften.

”Det större hoppet” är ett slags surrealistisk saga med svarta kanter, skriven ur ett barns – ur huvudkaraktären Ellens – perspektiv, men med den vuxnes hela minne och erfarenhet. Språket och händelserna är liksom kodade inifrån. Och läsaren cirklar runt berättelsen, nuddar barnen som står i centrum. De som tillsammans går igenom alltför många av de prövningar som vissa barn under andra världskriget behövde utstå. Att barnen är judar nämns enbart utifrån, som här: Stjärnan hade solens färg. Den var avslöjad, vår dyrkade sol, denna barndomens strålande himlakropp! Om man kisade fick den svarta ränder, som smidigt drogs ihop och buktade ut och i mitten stod ”Jude”.

”Det större hoppet” skulle kunna handla om vilken tid som helst, om vilka utsatta barn som helst. Att det är Wien och andra världskriget spelar ingen egentlig roll. Ångesten. Svärtan. Tätheten. Andnöden. Allt detta existentiellt allmängiltiga finns i romanen, men inlindat i det förföriskt vackra achingerska språket. I barnens skenbart naiva röst.

Men så till hoppet! I början av romanen söker Ellen i en drömlik sekvens visum hos en konsul, hon säger:Min mor kan inte fara över havet ensam. Vems hår ska hon borsta och vems strumpor ska hon tvätta? Vem ska hon berätta en saga för om kvällarna om hon är ensam? Vem ska hon skala ett äpple åt om jag inte får åka med? Och vem ska hon ge en örfil när allt blir för jobbigt? Jag kan inte låta min mor åka ensam, konsuln! Och min mor har blivit utvisad.

Ellen bönhörs visserligen inte, men konsuln säger: ”Var och en är sin egen livbåt.”

Och sedan: ”Och nu har jag en idé!” Han tog anteckningsblocket och lade det i knät. Du måste ge dig själv visumet. Du måste underteckna det själv!” ”Hur kan jag göra det?” frågade Ellen misstroget. ”Du kan. Var och en är i själva verket sin egen konsul. Och om den vida världen verkligen är vid, det är upp till var och en.”

Det både absurda och cyniska uttalandet från konsuln kan inte undgå att drabba läsaren. För vissa saker är verkligen inte upp till en själv. Vissa saker är på liv och död.

Men sagan är sin egen verklighet! Och  visst kan man också läsa det hela som ett slags motto för skrivandet och livet. Att vara sin egen konsul, och att berättandet är ett visum som tar en dit man vill. Bortom livet och verkligheten man har omkring sig. Att friheten i detta finns, och att ingen kan ta ifrån en den, någonsin.

Och visst kan man också läsa raderna som ett slags motto för skrivandet och livet. Om att vara sin egen konsul, och om att berättandet är ett visum som tar en dit man vill. Bortom det liv och den verklighet man har omkring sig. Att friheten i detta finns, och att ingen någonsin kan ta den ifrån en.