Kafka både älskade och hatade brev, och behandlade dem ofta som vi gör dagens sms och chattprogram. Cecilia Hansson läser loggar från Kafkas sjukbädd och känner hans bultande hjärta.
Jag stod på en fest häromsistens och plötsligt handlade samtalet, som det så ofta gör för min del, om Franz Kafka. Men den här gången var det annorlunda, personen jag pratade med bekände liksom skamset att han läst om alla dagböckerna på sistone.
Som om han nästan behövde be om ursäkt för att det inte var romanerna han ägnat sin förnyade uppmärksamhet. För mig var det förlösande att höra, plötsligt vågade jag uttrycka det jag alltid känt. Att det är i den stora författarens korrespondens – med andra och sig själv – som den allra största behållningen finns.
Missförstå mig inte, romanerna är storartade, de små kortprosastyckena likaså. Och långnovellen ”Förvandlingen”, om en man som en morgon vaknar upp förvandlad till ohyra, är nog den bok jag läst flest gånger i mitt liv. Men det är ändå i de allra mest personliga texterna som Franz Kafka verkligen känns; i dagböcker, anteckningar och brev. Här vibrerar den ljusa Kafkastämman utan tvång eller begränsning. Samtidigt finns den ständigt närvarande smärtan ogarderat inkilad, även om den samsas med både omsorg och humor.
Flera av breven är små litterära mästerverk i sig, och bränner till som vore de skrivna i ett enda andetag. Kan hända att de är det också, Kafkas ideal var att skriva i ett obrutet flöde, gärna under en enda natt. Men breven verkar skrivits mest hela tiden, i pauser och mellanrum.
Berömda har hans kärleksbrev blivit, som de till Felice Bauer, sekreteraren i Berlin som han var förlovad med två gånger. Eller de till Milena Jesenská, den tjeckiska journalisten och författaren som även översatte honom.
Ibland kunde det bli flera brev på en och samma dag, när känsloläget blivit akut. Ungefär som mejl man skriver för fort och sedan trycker på ”sänd” och genast därefter vill dra tillbaka, eller förtydliga. Så man skriver ett till, för att förklara vad man egentligen menade, kanske då emotsäger sig själv och så är hela karusellen igång. Eller ännu värre, sms eller chattar som går fortare än fort. Ungefär som de underjordiska, supersnabba rörpostsystemen som fanns både i Wien och Prag och som Kafka självklart nyttjade ibland.
I breven i volymen ”Som att gräva skyddsrum med naglarna i ett världskrig”, som samlar korrespondensen under 1921 och halva 1922, är tempot dock långsammare än tidigare. Vissa saker är som de brukar, Kafka stör sig på allehanda oväsen, och systern Ottla, den person i familjen som han hade ett särskilt band till, hjälper honom med både praktiska och själsliga bestyr.
Men det som är radikalt annorlunda nu, förutom att kärleksrelationerna har upphört, är att Franz Kafka är svårt sjuk i tuberkulos, att han reser mellan olika sanatorier och kurorter. Vänskapen med Robert Klopstock, tuberkulospatient och läkarstudent, tar sin början på ett sanatorium i de slovakiska Tatrabergen. Just denna vänskap ska visa sig bli ett lyckokast, Klopstock ska komma att bli den vän som vårdar honom ända in i de sista.
Det långsammare yttre tempot ger en känsla av ett efteråt. Men detta visar sig vara gynnsamt för skrivandet. På vinterorten Spindlermühle påbörjar Kafka romanen ”Slottet”, som han ser som ett försök till självbiografi. Det ska komma att bli en roman som flödar på ett sätt som de tidigare aldrig gjort.
Men de kanske ändå inte avslutade kärleksrelationerna spökar, både i ”Slottet” och i de nattliga drömmarna. Och när Milena Jesenská anmäler sig brevledes för att kolla hur läget är utbryter ett inre kaos. Kafka skriver till henne att han hatar brev, att all olycka i hans liv härrör från brev eller från möjligheten att skriva brev.
Att skriva brev innebär nämligen att blotta sig för demonerna. Vilket de girigt väntar på! ”Brevkyssar kommer aldrig fram utan dricks upp av demonerna längs vägen”, skriver han. För även om han befinner sig ett slags palliativt lugn är och förblir han ändå den han är, och den vi läsare älskar honom för.
Det har sagts förut men tål att sägas igen: Bokförlaget Bakhålls översättning och utgivning av Kafkas samlade verk är en kulturgärning (översättningar och kommentarer: Hans Blomqvist & Erik Ågren). Må många ta del av de tidlösa bekymmer och glädjeämnen som ryms i det bultande hjärta som är Franz Kafkas författarskap.
—————————————————————
—————————————————————
