I ”Det andra namnet” (2021) som innehåller de två första böckerna, introduceras läsaren för både konstnären Asle som lever i den fiktiva orten Dylgja, och alter egot med samma namn, boende i närheten av Bjørgvin (Bergen) där den förre ställer ut sina målningar. Den senare har ramlat i en snödriva, svårt berusad, och räddas av den förre som fått en ingivelse att göra ett besök.
De båda Asle är som speglingar av varandra – den man hade kunnat vara. Huvudpersonen är inte längre slav under alkoholen, som sin namne – och har lyckats med sin konst. Den döda hustrun Ales är även hon närvarande, som en inre samtalspartner, samt i minneblixtar som sammanskrivs med nuet. Barndomen spelar också en betydelsebärande roll. Samt den ständigt återkommande Guden, och bönerna, de katolska.
Den nyligt utkomna ”Jag är en annan” innehåller ytterligare tre böcker, och här är det ungdomstiden som varvas med ett nu. Ett sexuellt övergrepp med påföljande skam och lögner, upptäckandet av sexualiteten och tillträdet till böckernas och bildningens värld – att vara utkastad i världen och alkoholens inträde. Dessa teman återkommer, varvas och flätas in i varandra som bönerna i en rosenkrans. Asle har konverterat till katolicismen och Guds närvaro är ett viktigt tema, hur Gud finns i honom. Kanske är detta det viktigaste stråket i romanerna:
”Jag har läst alltför lite, men lite grann i Bibeln har jag läst då och då, och det finns ställen där som har gett mig mycket, och allra mest kanske där det står skrivet att Guds rike är inom er, i oss, i mig, för ständigt känner jag som en Guds närvaro, tänker jag, och Ales sa att kanske var det den ängeln som vakar över mig som jag kunde känna av? eller kanske Den helige ande som var mig nära? sa hon, tänker jag”
Prosan i ”Septologin” flödar och rinner som ett vattenfall, med omtagningar som skvätter både framåt och bakåt och över sidorna. Minnesbilder och fragment flyter sömlöst in i varandra. Precis som dialogen mellan Asle och Gud, och den med Ales, kvinnan som även i minnet är det ljus som Asle drömmer om att återigen sammanfogas med, efter döden.
Det är ett arkaiskt landskap som Fosse målar fram, befolkat av arketyper, kanske rent av stereotyper. Mannen som är nära Gud, den döda idealiserade kvinnan. Prästen, Hyresvärdinnan, Mor och Far, Systern. Det är som om texten önskar sig ett tidlöst, evigt varande. Men alla stereotyper har sin aktualitet, mannen som är nära det gudomliga och även genimyten är en del av en berättelse.
Tankarna går till en trilogi av August Strindberg, ”Till Damaskus I-III” (1898–1904). Pjäserna räknas till Strindbergs vandringsdramer och liknar Fosses i både sitt andliga sökande och de arkaiska typerna. Här varvas precis som i ”Septologin” realistiska scener med mer drömlika, och även Strindberg arbetar med en dubbelgångartematik som gör att gränsen mellan de olika karaktärerna suddas ut.
Båda dessa verks viktigaste rörelse är i riktningen mot Gud. Men där Strindberg är öppen, frågande, ibland rent av humoristiskt självironisk och inkluderande är Fosses monologartade romaner stängda mot läsaren – texten är sig själv nog.
Det ska sägas att alla omdömen självklart är en fråga om tycke och smak. Fosse är en av Norges mest hajpade författare, prisbelönt och med mer än 40 verk bakom sig, sedan debuten 1983. Han spelas på scener världen över och nämns av och till i Nobelsammanhang.
Ändå går det inte att komma ifrån att den septologiska prosan, hur vacker den än må vara, gör läsaren till en betraktare av det flödande vattenfallet av ord. Monologen pågår inuti det manliga geni som skildras i texten och bönerna riktade till Gud förblir inneslutna i textmassorna.
