Christine Nöstlingers böcker för barn och unga tröstar med en rå livsvisdom: det är alltid möjligt att klara sig, även när världen tycks braka ihop. Hon skildrar ofta en stark men mänsklig rebell, inte minst i sina självbiografiska böcker om livet i Wien före och efter krigsslutet.
Den enastående författaren Christine Nöstlinger har gått ur tiden. Hon föddes 1936 i Wien, en stad som hon förblev trogen till sin död. Nöstlinger var en av vår tids stora barn- och ungdomsboksförfattare, belönad med otaliga priser, inte minst H C Andersen-medaljen och Litteraturpriset till Astrid Lindgrens minne (Almapriset). Tidigare i våras hade hon i en intervju meddelat att hon inte skulle skriva några fler barnböcker, eftersom såväl hennes egen barndom som hennes barns barndom alltför mycket skilde sig från dagens tillvaro, där barnen allt som oftast sitter med näsan i läsplattor och telefoner.
Det var en samhällskritik in i det sista, från en skarp röst som aldrig var inställsam. Nöstlinger slog både i sitt författarskap och i sitt personliga engagemang hål på fördomen att den som förvaltar barnets röst ska vara mild. Vid sidan om författarskapet var hon var samhällspolitiskt engagerad, och när hon intervjuades förmedlade hon ett slags strävt, sunt förnuft – något som varit särskilt nödvändigt de senaste åren, när Österrikes politik allt mer gått i en högerpopulistisk och främlingsfientlig riktning.
—————————————————————–
—————————————————————–
