Såg teaterföreställningen ”Hjärtdjur” i lördags på Rumänska kulturinstitutet. Även om jag läst boken många gånger lämnar pjäsen mig inte. Andra saker som blev tydligt för mig där på scenen: vänskapen, gemenskapen och det varma i det som verkar hopplöst eller meningslöst. Att det aldrig är hopplöst, så tänker jag idag. Och så en stilla glädje över att faktiskt leva, miraklet som det är.

(”Hjärtdjur” av och med Lena Carlsson, efter Herta Mülles roman med samma namn)