13.00 Välkomna
Katarina Jönsson Norling, ordförande, samt Eva Månsson, verksamhetschef, hälsar välkomna.
13.10 Konstnärliga avsmyckningar av Norra Djurgårdsstaden
Stella d’Ailly, konstnärlig ledare/verksamhetsledare Mossutställningar, presenterar projektet som i fem akter vill bidra till ett holistiskt perspektiv på stadsplanering.
13.30 Gestaltningsuppdrag, nya rekommendationer
Konstnärernas Riksorganisation arbetar för att ta fram rekommendationer vid upphandling av gestaltningsuppdrag.
Katarina Renman Claesson, jurist på Konstnärernas Riksorganisation, redogör för rekommendationerna i upphandlingsprocessen.
14.10 Artworks – mobilapp och webbplats som inspirerar en ny generation konstköpare
Går det att sälja konst via digitala plattformar? Henrik Kanekrans, grundare av Artworks, berättar om deras idé och villkor för konstnärer.
14.30 Kaffe
15.00 Bättre villkor för verksamma inom Formområdet
Konstnärernas Riksorganisation undersöker villkoren för verksamma inom formområdet. Sanna Svedestedt Carboo, vice ordförande, samt Nika Persson, designer och konstnär, rapporterar från pågående arbetet för bättre villkor när det gäller arvode, avtal och generella principer.
Bensträckare
15.45 Konst och politik i Centraleuropa
Zandra Thuvesson, politisk sekreterare på Konstnärernas Riksorganisation, samtalar med Cecilia Hansson, författare, om hur konservativa och högerpopulistiska krafter driver allt hårdare krav på styrning och censur. Inte minst i Centraleuropa politiseras idag konstlivet.
16.30 Seminariet avslutas
”Mitchells bok är lärorik. Den är absolut inte hurtfrisk, men om man vill kan man läsa den som ett slags handbok i hur man kan leva och samleva med demens. Den kanske viktigaste lärdomen: när minnet sviker finns känslorna kvar. Beröringen av någons hand, en smekning, en blick, ett skratt.Efter läsningen tar jag upp Seisenbachers diktbok igen. Med Mitchell i bakhuvudet läser jag den annorlunda. Inte så att mörkret försvinner. Men det finns en stilla rytm i det uppbrutna bildflödet, i den absoluta koncentrationen som uppstår när kommunikationen upphört och måste hitta nya vägar. Och i mötet mellan mor och dotter som faktiskt sker: ”barfota i det morgongrå / vi verkar / söka efter lösenord / / långt där borta flyger de / om varandra / lever vidare / välordnat / smyckade med blommor”
Samma kvinna återvänder genom åren gång på gång till Wien hon läser filosofi, blir översättare, skriver poesi och reportageböcker, gifter sig och får barn, men uppehåller sig hela tiden i tanken kring en plats, den plats i Wien där allting skedde eller inte skedde. Vad är det som gör att vissa händelser påverkar oss på djupet, blir nycklar till vår förståelse av oss själva och omvärlden?
Au pair är en memoar om besatthet. Cecilia Hansson går i närkamp med ett liv tills någonting äntligen ger vika. Det handlar om förhållandet mellan misslyckande, längtan och kreativitet, om att bli sig själv och att bli konstnär.
Som 42-åring är Cecilia åter i Wien och sitter i samma korridor som när hon var nitton. En man i solglasögon. Är det han? Och har vi inte lärt oss av böcker som I Love Dickatt en inställd kärlekshistoria också är en kärlekshistoria
Cecilia Hansson samtalar med Nina Katarina Karlsson, litteraturkonsulent på Kultur i Väst, översättare och f.d. au pair i München.
”När trilogin är slut gapar tomheten emot mig, lika starkt som Annas livsångest saknar slut.
Men precis då uppstår något annat: minnet av det sommarprogram som Ingmar Bergman spelade in 2004, där han ägnade sig åt musik som följt honom genom livet. Programmet avslutades med en fråga om varifrån musiken, som är så vacker, egentligen kommer? Något så sagolikt kan ju bara inte uppfinnas av människohand. Den frågan kan man även ställa sig när man läst Bergmans trilogi. En del av storheten i Bergmans konstnärliga gärning är nämligen att skildrandet av det svåra gör att motsatsen visar sig, och så uppstår försoning på ett annat, högre, plan. Faktum är att detta märks ännu tydligare när inte filmmediet (förlåt alla cineaster!) larmar och gör sig till. Och varifrån kommer den begåvningen? Varifrån kommer seendets och berättandes gåva?”
En kvinnlig poet mitt i livet skriver en bok om sin erfarenhet att som 19-åring har varit au pair i Wien. Under den tiden förälskade hon sig i sin tysklärare.
Gång på gång återvänder kvinnan till Wien, hon läser filosofi, blir översättare, skriver poesi och reportageböcker, gifter sig och får barn, men uppehåller sig hela tiden i tanken kring en plats, den plats i Wien där allting skedde eller inte skedde. Vad är det som gör att vissa händelser påverkar oss på djupet, blir nycklar till vår förståelse av oss själva och omvärlden?
Boken ”Au pair” handlar om förhållandet mellan misslyckande, längtan och kreativitet, om att bli sig själv och att bli konstnär. Är en inställd kärlekshistoria också är en kärlekshistoria?
Som 42-åring är Cecilia åter i Wien och sitter i samma korridor som när hon var 19 år. En man i solglasögon passerar. Är det han?
Lyssna gärna på samtalet med författaren och journalisten Cecilia Hansson.
Anmäl dig gärna senast 9 april. Inträde: 30 kr.
Välkommen!
Elfriede Jelinek, österrikisk dramatiker och författare som belönades med Nobelpriset 2004:
”Nej, jag tror inte att priset kommer att ta skada av detta, kanske det första året, men inte framöver. Det är ju bra människor som tillkommit – även om jag ärligt talat måste säga att det gör mig ont om dem som lämnat Akademien.
Det oroväckande, nästan mefistofeliska i det hela är, att en enda människa med en uppenbart destruktiv potential kunde ställa till med allt detta.
Men jag sitter ju här långt borta, och har säkert inte uppfattat allt rätt.”
Beskedet från bilradion drabbar mitt i sportlovsidyllen: Dylan har fått en stroke. Familjens lilla bil girar till på vägen. Att Bob Dylan är döende, är det månne Nobelpriset som bär skulden – all press som det orsakat? Sedan förstår vi. Det är inte den Dylan, utan han som ägde namnet under hela 1990-talet.
Tv-serien ”Beverly Hills 90210”, började sändas 1991 i Sverige. Den kretsade kring tonåringstvillingarna Brenda och Brandon Walsh och deras kompisgäng. Centralfiguren Dylan McKay var en klassisk bad boy med ett leende som vittnade om att han mycket väl visste hur snygg han var, en James Dean för 90-talet. I verkligheten hette Dylan Luke Perry, och beskedet om stroken – som ska leda till hans död – kastar förvisso inte min familjs lilla bil av vägen, men slungar oss drygt 25 år bakåt i tiden.