”Men du är ju visst sportig”, säger Johanna. Det är på en återträff med gymnasieklassen, och jag är igång med en engagerad monolog om hur jag aldrig skulle få för mig att gå på gym, hur det är mot hela min natur att idrotta. Att jag mycket heller läser böcker och äter min choklad, eller möjligtvis går en eller annan promenad med någon vän.
För trots att jag sedan många år bor alldeles intill flera gymkedjors anläggningar skulle jag aldrig komma på tanken att sätta min fot där. Det är något med det ytliga fokuset på kroppen som jag har svårt för. Att jämföra sig med andra och visa upp sig, när alla har sina egna fysiska förutsättningar. Och när det som finns på insidan är så mycket mer värt.
”Du sprang ju flera mil i veckan och åkte längdskidor helt frivilligt på helgerna, minns du inte det?” fortsätter Johanna enträget. ”Menar du att du har slutat med det?”
Jag är tvungen att tänka efter. Hur blev det egentligen så här? Och så anfaller minnena som blixtar: skidspåren på Lerbäcken och Ormberget hemma i Norrbotten, löprundorna till Lövskär om söndagsmorgnarna. Oavsett om det var kallt. En gång sprang jag när det var minus 17 ute, den kalla luften blev varm inuti lungorna, eller om den helt enkelt frös till is som tinade.
Att jag cyklade till skolan i alla väder, utan sådana påfund som vinterdäck eller hjälm. Basker hade jag däremot ofta och de gånger jag hade kjol och strumpbyxor tappade benen känseln av kylan så att den inte störde längre. Hur det stack i benen när de sedan tinade upp på någon förmiddagslektion.
”Det är Stockholm som har förstört mig”, säger jag. ”Man kan väl sporta i Stockholm också?”
Ja, det kan man såklart, men att ha naturen utanför fönstret som hemma går inte av för hackor. Man blir rent av bortskämd av att växa upp norröver. Av elljusspår och plogade banor på isen. Att ha skärgården inpå knuten och fjällen ett stenkast bort. De stora vidderna och den levande naturen. Här i Stockholm är ju allt så mycket mer komplicerat. ”Det där låter som svepskäl”, säger Johanna
Och sedan, efter några veckor då står jag där ändå, en söndagsmorgon, på ett källargym på Södermalm, tillsammans med Johanna och ska dansa någonting som kallas för zumba. Märkligt nog känns det väldigt välbekant, som om vi vore på nattklubben Cleo eller Stadspubens terrass strax före vi skulle ut i världen. Eller i Hermelinsskolans musiksal, där rytmerna alltid nådde ut i korridoren.
När zumbamusiken dunkar och kropparna rör sig någorlunda i takt. Tränaren, eller rättare sagt dansösen, utstrålar känslan av att allt är möjligt. Rörelserna är ganska svåra, och fort går det också. Men det verkar inte göra något om man missar lite. Det är kroppar och människor i alla möjliga åldrar som har kul tillsammans. Plötsligt minns jag något som en klok människa sa en gång. ”Man blir glad av att dansa. Så dansa, så blir du glad.” ”Ses vi här nästa söndag igen alltså” säger jag till Johanna när vi är klara. ”Visst”, svarar hon. Då kan vi ju passa på att testa trappmaskinen också.
—————————————————————
—————————————————————
