”Det här är så löjligt”, tänker jag. ”Jag är så sjåpig och dessutom upptar jag det offentligas resurser från dem som behöver det bättre.” Det är strax före jul, jag borde egentligen vara ute och handla julklappar och pynta, men istället sitter jag i ett väntrum bland en massa andra kvinnor.
Flera av dem ser nervösa ut. Men det är inte jag, jag förväntar mig att avfärdas som simulant eller hypokondriker – eller nåt ännu värre. En drama queen kanske. Ett litet litet styng av oro finns kanske i mig ändå, annars hade jag väl inte varit här. Den där knölen eller förhårdnaden, muskelknutan mitt i kroppen, eller vad det är, som inte riktigt vill ge med sig och som jag burit på ett halvår eller mer, nog är den ändå värd att kolla upp så att man kan få det hela ur världen.
När jag kallas in för undersökning och sedan blir kvar hela förmiddagen, inte släpps hem, eftersom det måste tas ytterligare röntgenbilder och göras ultraljud och cellprover blir jag nästan sur. Visst är det bra att de är noggranna, men jag har inte riktigt tid med det här.
”Det gör ni för säkerhets skull, eller hur”, säger jag, som ännu inte fattat att det här kan vara allvarligt. ”Jag vill vara hundra procents säker”, säger läkaren sammanbitet, och så sticker hon in nålen i mig för ännu en biopsi. ”Lycka till nu” säger sköterskan när jag ska gå, hon ser ut att vilja ge mig en kram. Det, om något, gör mig skräckslagen. Va, inte jag, väl?
Veckorna går, det visar sig vara något som ändå måste bort där inuti mig. Sannolikt inte något farligt, men ändå kanske, och vem vet? Ingen kan säga säkert och kanske måste jag sövas och opereras rejält och vem vet vad som händer efter det.
Det är som ett grått täcke lägger sig över mig. Julklapparna får inga snören eller krusiduller, det räcker med enkelt presentpapper och etiketter. Och maten, den får vi köpa färdig. Köttbullar, skinka och lax, sak samma hur det smakar nu när inget är som det ska.
Och jag slutar att planera, eller gör hela tiden dubbla planer. Om utifall att. ”Om man kommer ifrån Norrbotten är man alltid beredd på det värsta scenariot”, säger en kompis och ingen kan säga att det inte stämmer på mig. Jag är bäst när det gäller i mörker, så är det bara. Och ingenting tar jag för givet, det om något har livet lärt mig.
Samtidigt tar jag mig för för pannan och säger ”Världen brinner, vad är mina bekymmer i det större sammanhanget?” Ändå är det just de egna bekymren som tar över, för knölen i mig har svullnat upp och värker och mitt i allt detta är det plötsligt nyår och en död duva upptäcks i fläktsystemet hemma. Hur har den hamnat där? Hur hamnade tumören inuti mig? Men sedan: att det ändå går som det ska, samtidigt som jag sitter och skriver på min bok om Franz Kafkas dödsresa, hans ångest och längtan efter liv, går allting precis som det ska.
Alla på sjukhuset levererar, inget faller mellan stolarna och jag tas om hand på bästa sätt. Till råga på allt har jag tur, tajming, för det är en helt ny och fiffig dammsugarteknik som suger ut den lilla inkräktaren ur mig, och jag får knappt en skråma efteråt. Allt som kunde gått snett går istället rätt och jag firar med en dammsugarbakelse från kvarterets bageri. Att livet så enkelt kan vändas i sin motsats, och sedan tillbaka igen.
—————————————————————
—————————————————————
