”Nu är det väl ändå dags för en husmorssemester snart”, säger Linda och jag nickar. Vi sitter i hennes vardagsrum och dricker te, som om vi fortfarande gick på gymnasiet. Då var det långa tenätter som gällde och samtal om livets stort och smått i all oändlighet.
Men nu är vi vuxna, medelålders rent av och nätterna när man kan drömma fritt är färre. Plikterna, familjelivet och allt arbete har tagit över våra liv. Men ibland lyckas vi hitta ett kryphål. Vi kallar det husmorssemester, som en blinkning till gamla tiders damer som av och till fick lov att vila ut, kanske även dricka brunn.
Fina på det sättet är vi inte själva, och har aldrig varit, vi är uppvuxna i Norrbotten och där vilar man inte i onödan. Varför ska man göra det, när det finns arbete kvar att göra. Potatis att plocka på åkern eller bär att rensa. Eller sopa upp den sista obefintliga smutsen ifrån golvet. Nåja, så noggranna har vi kanske aldrig varit, men det är vad arvet ifrån det ytterst rediga Tornedalen lärt oss.
Men humorssemestern, ett sådant lyckokast det blivit för oss. En övernattning på hotell med middag, för att riktigt hinna prata av oss någon gång i halvåret. Det där som man inte hinner med i vardagen, men som får en att bottna och djupna och minnas vem man var. Och innerst inne är. Och haka i detaljerna som ligger där och gror, som varm potatis i solvarm jord.
Att vara varandras minnen, att fylla i luckorna och kunna referera. Det behövs kanske särskilt ibland när tillvaro gungar. Som den sommaren när jag var så olycklig och fick en tröja med rosa-vita räder av Linda, den satt som en smäck och det var nästan som om den gjorde mig hel. Eller om det var samtalen den kvällen som jag fick tröjan som gjorde det – men strunt samma.
Eller den gången jag stod inför ett livsavgörande beslut. Eller så livsavgörande var det kanske inte, men det rörde något som skulle komma att påverka mig under lång tid framöver. Hur skulle jag göra? Skulle jag skona andra och vara duktig – eller stå upp för min egen rätt och i och med det behöva ställa till lite besvär.
Jag hade bestämt mig för det första alternativet, man är ju ändå vuxen och inte ska man komma här och bråka om småsaker. ”Det är väl där ingen småsak”, sa Linda då. ”Är det inte dags att städa upp, och gräva bort jorden du står i”
”Som Marina Ambramovic”, tänkte jag. Performancekonstnären som med sina fysiskt utmanande verk jobbar med att rena anden, kroppen och minnena. Som utvecklat ett konstnärskap som handlar om att utmana kroppens gränser. I sin allra första performance, hackade hon sylvassa knivar mellan sina fingrar, i en slags rysk roulette. I en annan andades hon så nära sin partners mun att de båda drabbades av koldioxidförgiftning och svimmade. Svimmade gjorde hon även när hon lade sig innanför en brinnande kommunistisk stjärna – då hon var nära att gå under.
”Clean your bones, Cecilia” sa Linda, som om hon visste att jag tänkte på den performance av Ambramovic som handlar om att skrubba bort blodet från ett kadaver. ”Vad skulle Marina ha sagt, skulle hon skonat någon bara för att vara artig?” Nej, det skulle hon nog inte gjort. Men hur skulle jag ha kommit ihåg det, om nu inte Linda hade påmint mig?
—————————————————————
—————————————————————
