Det skärs i folkbilningsbudgeterna nu, och lite varstans är det gäller kultur. Kultur är lyx, säger vissa. Och så naggas det i kanterna där man inte tror att det syns. Men en dag kommer det att synas, på fler områden än man någonsin kunnat ana.
För konst lägger grunden till så mycket – till förståelsen av sammanhang och historia. Till läsning, koncentration och mellanmänsklig korrespondens. Och till nytänkande – och innovation, om inte bara på konstens eget område.
Det är vårvinter och jag sitter i ett dragigt rum med storslagen utsikt över domkyrkan i Visby och arbetar. En roman formas under mina fingrar, om döden och tillståndet precis innan, om Franz Kafka och kaoset efter första världskriget, när band mellan människor slets av i det habsburgska rikets sönderfall. Huset är ursprungligen ett elevhem för gotländska gossar, byggt på artonhundratalet. Men sedan trettio år upplåts byggnaden åt författare och översättare från Östersjöregionen, som behöver komma bort för att arbeta i stillhet. Och kanske träffa på någon likasinnad att utbyta erfarenheter med. Det är inte första gången jag är här och förhoppningsvis inte den sista. Baltic Center heter stället, Östersjöns författar och översättarcentrum. Det grundandes efter en kryssning för trettio år sedan då representanter från olika Östersjöländer samlats för att hitta kulturella samarbeten för att stärka regionen.
Det var efter Berlinmurens fall, de nya republikerna bildades i östra Europa. Stora konstellationer sönderföll, ingen tänkte på nationalismen, på vad avsaknaden av demokratiska system inneburit och vad korruption och vem som tog makten över det som varit statens pengar egentligen betydde. Så får jag ett mejl, det är från Marie som översatt dikter som jag skrivit – till tjeckiska. Vi mejlar om syntax och sammansättningar, om hur kontroversiellt ordet feminist är i Tjeckien idag. Hur mina tjugo år gamla dikter om pubertet och menstruation där framstår i en annan kontext.
Jag och Marie möttes här på centret i Visby, en decembervecka för några år sedan. Ute var det snöblask men inomhus, i de elva små rummen, pågick arbetsglädjen. Den som ville bytte några ord i det gemensamma köket, eller så satt man tysta ihop i källarbastun. Det var veckan före jul och ingen låtsades om sina plikter i det vardagliga livet.
”Minns du den där veckan”, skriver Marie. ”När det var du, jag, Boris från Kaliningrad, Katya från Ukraina som bodde i Kraków, Anna från Moskva och några till. ”Och nu lever vi alla i helt skilda verkligheter.” Ja, visst minns jag – och jag tänker på banden mellan människor som delat kök och kanske översatt varandra. Ibland är en dikt inte bara en dikt, utan något som låter en stiga in i en annans tillvaro. Det kan bli livsviktigt när det plötsligt är skarpt läge.
Och nuet vi befinner oss i är en helt annan tid, Rysslands meningslösa anfallskrig mot Ukraina bara pågår. I Visby rör sig fler kamouflageklädda män än någonsin, lokalpressen skriver om militära övningar och stridsvagnar.
Ett författarcenter där man kan checka in en vecka för att skriva, visst låter det lyxigt. För någon är det en andningspaus från hämtningar och lämningar till förskolan. För en annan en tillfällig respit från diktatur eller förtryck. Europa efter 1989 blev inte helt som man trott. De upparbetade kontakterna med det gamla Östeuropa är särskilt betydelsefulla nu. Konsten och kulturen är ett kitt som knyter samman – bortom litteraturen. Och de förutsättningslösa mötesplatserna är viktigare än någonsin. Ibland är en dikt inte bara en dikt, utan något som låter en stiga in i en annans tillvaro. Det kan bli livsviktigt när det plötsligt är skarpt läge.
—————————————————————
—————————————————————
