Det är på flyget hem från Wien, jag försöker trycka in mina nyinköpta tjeckiska kristallglas i ett förvaringsfack. Planet är litet, det finns inte nog med plats. Något med bokningssystemet har gått snett, överbeläggningar och säkert annat som de inte berättar.
Ett litet propellerplan, hastigt inkallat från ett dotterbolag, ska ta oss till Stockholm. Det är tiden just efter att tvillingtornen på andra sidan Atlanten fattat eld efter ett terrordåd, och rasat ihop. Allt som rör resande känns osäkert, det känns som ett vågspel bara att närma sig en flygplats. Och nu står jag här med mina glas i famnen, 12 stycken och ingenstans ryms de. ”Testa lite längre bak”, säger min stolsgranne och det visar sig att hon har rätt.
Det är sällan man pratar med någon på flyget, inte som på tåg. När man hamnat i samma kupé som någon okänd och plötsligt öppnar sig världen. Men flyget, nej, det är bara lock för öronen och transport, för lite benutrymme och blaskigt kaffe. Och så nu den här gnagande oroskänslan. Ska vi verkligen komma säkert hem? ”Är du flygrädd” frågar jag stolsgrannen samtidigt som jag virar flärpen från säkerhetsbältet runt ena pekfingret. ”Inte ett dugg”, svarar hon och så är samtalet igång.
När vi presenterar oss för varandra konstaterar vi att båda har förnamn som skulle kunna passa en nunna. Magdalena och Cecilia. Rediga helgonnamn, även om det inte var så våra föräldrar tänkte. Har det präglat oss? Båda bär vi i varje fall på en längtan om avskildhet, att låta själen få sitt eget rum. ”Tänk att få vistas i ett bibliotek veckor i sträck”, säger jag. ”Eller odla örter”, säger min granne. ”I en klosterträdgård”
Medan molen skingras och vindarna tilltar får jag veta att hon befinner sig i en avgörande livssituation, under lång tid har hon stått mellan val och beslut. Det handlar om kärlek, arbete och att råkat på sin människa i livet.
Magdalena har redan bestämt sig, det hela ska bara sättas i verket. Hon utstrålar styrka och mod. Det är beundransvärt och våghalsigt, och på samma gång helt kontrollerat. Själv har jag inte ens lyckats packa mina glas i en vettig kartong. Det får jag sota för nu när planet kastas hit och dit av stormbyar.
Jag är också på väg mot en ny tillvaro. Veckorna i Wien har varit en respit, ett slags omstart. Det är nattsvag is som jag går på nu – som kristall. Jag har brutit mig fri från något som begränsat och stängt inne, en relation som inte låtit mig lyfta. Vad som nu väntar vet ingen. ”Vi borde bikta oss för varandra oftare”, säger jag när planet till sist går ned för landning.
Min granne tryckutjämnar vant, men nickar ivrigt. Ingen av oss vet riktigt hur de katolska sakramenten används, men båda är vi nog på jakt efter försoning. För vad? För att ha följt sitt hjärtas röst. Planet landar med en mjuk duns, propellrarna har gjort sitt jobb hela resan igenom. Min granne skyndar iväg i sina klackskor, jag väntar till siste man utrymt planet. Sedan plockar jag ned mina glas, och tänk – de är fortfarande hela.
—————————————————————
—————————————————————
