När jag tänker på Friederike Mayröcker (1924–2021) ser jag den där berömda bilden framför mig, när hon tronar i ett berg av papper och böcker. Som en drottning eller hoarder bland sina anteckningar, manuskript, korrespondens och prylar som staplats på varandra. Som om orden var allt hon behövde och det praktiska inte tillmättes någon betydelse. Som om livet var ett konstverk i sig. Eller kanske hon bara inte orkade städa.

Lägenheten i Wien, takvåningen på Zentagasse 16, har i varje fall blivit sinnebilden för hennes skapande, som om den rent av gestaltade poesin. Den som var ett sammelsurium av sammansatt flöde. Som vid första anblicken kan te sig som automatisk skrift, oredigerat material, men som när man lyssnar in och verkligen hör den rytmiska och sinnliga precisionen och kan följa det associativa flödet, öset av ord, till synes huller om buller, som bara pågår som en enda medvetandeström.