Wien i början av oktober är kyligare än vanligt, för bara någon vecka sedan var det högsommarvärme, man kunde sitta utomhus om kvällarna och om dagarna bada obekymrat i Donau. Handdukarna låg packade som sillar på Donauinsel i östra Wien, med skyskraporna i det enorma FN-komplexet som bakgrundsfond.

Men nu huttrar wienarna och beklagar sig, jag likaså, i min alltför tunna sommarkappa. Även om det inte bara är det nedkylda badvattnet som får en att rysa. Den plötsliga kylan innebär också en påminnelse om vintern, och i och med den energikrisen. Ska man våga skruva upp värmen, nu när så mycket av gasen i Österrike importeras från Ryssland?

Just förhållningssättet till Ryssland är något som landets presidentval handlar om, och om outtalade värderingar – de som på sätt och vis skvalpar under ytan. Man ska inte glömma att det här är Sigmund Freuds hemland, där mycket förblir sagt mellan raderna. Freuds föräldrar var för övrigt från Galizien, den del av dagens Ukraina som åren 1772–1918, under dubbelmonarkins tid, tillhörde Österrike.

Omvalet av den sittande presidenten, Alexander Van der Bellen, borde egentligen vara en formalitet efter att han under sin mandatperiod guidat landet genom pandemi och regeringskriser. Sedan han svors in 2017 har landet gått igenom ett nyval och svurit in tre förbundskanslerer.

Nyvalet skedde på grund av den stora Ibizaskandalen 2019, som orsakades av det högerpopulistiska FPÖ. Året därpå fick förbunds­kansler Sebastian Kurz från det konservativa ÖVP avgå, på grund av en stor korruptionshärva rörande bland annat förfalskade opinionsundersökningar.

Men nu är det andra vindar som blåser, pandemin och kriget har förändrat läget.

—————————————————————–

Läs hela reportaget här

—————————————————————–