Väglaget mellan Luleå och Boden är perfekt, bilen far fram som ett spjut. Jag skryter, som alltid när jag är på hemmaplan, om Norrbottens förträfflighet. Inte bara om snöröjningen och den torra kylan som inte känns inpå huden, utan även om hur tuffa vi som vuxit upp här är.
– En gång övernattade jag i vindskydd när snön kommit, säger jag kaxigt till min man och vet inte riktigt om jag återger en idé eller ett alldeles verkligt minne från min tid i scouterna.
Innerst inne vet jag att han egentligen skulle velat stannat hemma i värmen hos mina föräldrar i Luleå, åkt längdskidor och ätit knäck. Eller vad man nu gör under en julledighet. Men inte kan jag åka iväg ensam till ett nedlagt sanatorium, där min mormor varit inlagd för tuberkulos. Vad skulle hända om bilen fick motorstopp mitt i kylan? Eller om man körde på en ren och blev stående?
I Boden tittar vi in på en mack för att försäkra oss att det är väg 97 mot Jokkmokk som tar oss till slutdestinationen Sandträsk. Killen bakom disken försäkrar att så är fallet, med en både bekymrad och road blick.
Utmed 97:an står barrträden som frusna skelett, snöröken ligger som en tjock dimma. Vägen är långt ifrån körbar, man känner varje grop och tjälskott under det tjocka snölagret. Inte ett hus så långt ögat når, inte ens en ren.
Men på höjden ovanför sjön Sandträsket tronar en annan verklighet. För där ligger det gamla sanatoriet, mitt ute i skogen. En enorm, röd tegelbyggnad med snön vackert pudrad ovanpå. Vi stiger ur bilen, rätt ut i tystnaden. En särskild atmosfär råder på området, omöjlig att avkoda. Det känns varken stilla eller befolkat, varken heligt eller tömt på innehåll. Det är obegripligt att föreställa sig att sanatoriet någonsin varit i bruk.
Men det har det. Min mormor till exempel, hon vårdades här i två omgångar, och mellan 1913 och 1964 hyste sanatoriet 26 000 patienter. Hälften av dem överlevde, däribland min mormor.
Det enda som hörs på området är enstaka skott från skogen, det visar sig vara en jägare som smyger runt och skjuter orre för sitt eget nöjes skull. Innan Allan Wonkavaara, sanatoriets vaktmästare – och beskyddare, ska det visa sig – sladdar in på en hypermodern snöskoter och skrämmer iväg fåglarna mot friheten.
—————————————————————–
Läs hela reportaget i SvD
Bildspecial från Sandträsk av fotograf Emma-Sofia Olsson
—————————————————————–
