Minnet att stå på led när visselpipan ljöd, som vore den ett vapen. Cecilia Hansson om skolgympans pennalism, och att i vuxen ålder inte kunna glömma den man var på tjockmattan.
Studion är inrymd i en gammal industrilokal i centrala Stockholm. Flera meter i takhöjd, vitkaklade väggar. En snirklig spiraltrappa. Lyxigt och industriellt på samma gång, på toaletterna finns ekologisk tvål som luktar starkt av tallbarr, i receptionen powerbars.
Jag rör mig ovant i mina träningstajts, drar hoodiens huva över huvudet. När jag sträcker på mig knakar ryggen betänkligt.
”Här jobbar de inre musklerna”, säger instruktören som ska ta hand om mig. Hon synar mig från topp till tå och all min gymskam blottas. Visst syns det att jag, som länge haft årskort hos de stora kedjorna, oftast brukar vända redan i entrén?
Nog har jag deltagit i ett och annat cirkelpass, testat poweryoga och spinning – men det har aldrig gjort mig lycklig, tvärtom. Det är som om mina endorfiner loggar ut så fort de kommer i närheten av en idrottsanläggning. Undantaget var när jag för många år sedan hade årskort på en lyxig spaliknande friskvårdsinrättning vid Stureplan. Dit gick jag huvudsakligen för att bada ångbastu. Stället var egentligen för dyrt för mig, men stunderna där skänkte en känsla av upphöjdhet och lättja. Dessutom blev jag lämnad helt ifred. Tankarna fladdrade iväg i bastumörkret. Sinnet öppnade sig, blev lätt som vattenånga, huden allt.
—————————————————————–
—————————————————————–
