”Mitchells bok är lärorik. Den är absolut inte hurtfrisk, men om man vill kan man läsa den som ett slags handbok i hur man kan leva och samleva med demens. Den kanske viktigaste lärdomen: när minnet sviker finns känslorna kvar. Beröringen av någons hand, en smekning, en blick, ett skratt.Efter läsningen tar jag upp Seisenbachers diktbok igen. Med Mitchell i bakhuvudet läser jag den annorlunda. Inte så att mörkret försvinner. Men det finns en stilla rytm i det uppbrutna bildflödet, i den absoluta koncentrationen som uppstår när kommunikationen upphört och måste hitta nya vägar. Och i mötet mellan mor och dotter som faktiskt sker: ”barfota i det morgongrå / vi verkar / söka efter lösenord / / långt där borta flyger de / om varandra / lever vidare / välordnat / smyckade med blommor”