”Har ni öppet imorgon också?” frågar jag för säkerhets skull när jag står i kassan för att betala. Det är en solig lördag i Wien, jag shoppar presenter på Julius Meinl am Graben, stadens flottaste mataffär, insprängd bland de tjusiga, gräddvita byggnaderna i city. 

Min enkla fråga genererar en så ordentlig tillrättavisning att hela kön bakom mig lystrar. Kassörskan, en äldre välvårdad dam, nästan spottar fram orden: »Söndagsöppet, är ni galen? Söndagar är familjedag, vilo­ dag, hur skulle det annars se ut?«

Jag försöker ursäkta mig med att jag kommer från Sverige, hos oss är affärerna öppna alla dagar, kanske för att vi är protestanter och inte går i kyrkan. Men mitt försök till ursäkt genererar än mer diskus­ sion. Människor i olika åldrar läng­ re bak i kön lägger sig i: »Nej, frun, söndagsöppet har inget med katoli­ cism att göra, det är för familjens skull, arbetarnas, så har vi haft det sedan 50­talet, det var socialdemo­ kraternas idé, det är lagstadgat, nu vill de konservativa riva upp den lagen, men det kommer aldrig att gå.« Jag nickar och backar ut ur affären, med känslan att en smärre revolution är på väg att bryta ut. Men så är det ständigt här, i den gamla kejsarstaden: att allting förblir som det alltid varit – även det att upproret är ständig

—————————————————————–