Texthat och textvrede. Rädsla och förakt. Hur hanterar översättare sina mindre ädla reflexer? Tidskriften Med andra ordlät Niklas Darke, Cecilia Hansson och Jenny Högström skriva av sig i en brevväxling om något av ett tabu bland översättare.
En rasande, underskattad känsla som egentligen bottnar i – vad. Brevväxlingen publicerades i Med andra ord – tidskrift om litterär översättning#71, 2012
—————————————————————–
Cecilia Hansson:
Jag måste först bara säga något om ”undergivenheten”. Den undergivenhet som jag tänker på handlar inte om att vara en jagutplånande slav, som du beskriver det Jenny. För mig handlar det förvisso om att ge avkall på mitt jag, mitt textjag. Men det kanske snarare är en slags sammansmält- ning. Det låter härligt att vara en kannibal, men jag kan inte äta texten på det sättet. För mig är det tvärtom: texten intar mig. Det har ingenting att göra med hur jag är som person/kvinna/män- niska. Eller hur jag tänker mig en ”kvinna”.
Som värst blir det nog när jag inte tycker om en text, men ändå måste ta in den. Låta det då- liga leva inuti min kropp. Jag blir vansinnig av det. Kanske är det ”vansinne” jag upplever mitt sätt att vara kritisk. Att jag bearbetar texten inuti kroppen.
Ingen hade talat om hur jobbigt det skulle vara att översätta. Jag trodde att det skulle vara en slags textlig respit, något att vila i. Många översät- tare har en alltför anspråkslös attityd, vittnar inte på allvar om de vedermödor som de gått igenom. ”Äsch, det är svårare att skriva eget, vi har ju en källtext att utgå ifrån” har jag hört många säga.
Kanske att alla de andra kan förhålla sig någor- lunda normalt till verksamheten. Inte låter texten ta över kroppen och språket så att de blir alldeles knasiga. Jag är tyvärr en person som inte blir snäll av att översätta, en som svär i smyg åt sitt barn, som skriker ”Ut!” åt sin man när han gläntar på dörren för att säga att maten är klar. Blir till en som sitter inne i egna vridningar vid middagsbor- det, med texten pulserande under huden. Så är jag inte alls som författare. Som sådan är jag förhål- landevis enkel att ha att göra med. Lite inåtvänd kanske, under skrivperioderna. Eller melankolisk, om minnet hakar upp sig. Skönlitterärt skrivande innebär för mig att vistas i en koncentration, inte i en vredgad halvgalenskap. Att aldrig bli nöjd. Att aldrig helt kunna vila i en formulering. Att låta textens snurra runt och runt igen.
Läs Älskade/hatade texter. Ett uppviglade samtal om översättning
—————————————————————–
